En Underbar Resa

Det var snö och kallt, vi gick genom Uppsala med GPS på mobilerna och var i stan en timme innan mötet. Tror ingen av oss hade sovit nått den natten. Vi hittade rätt och värmen som mötte oss när vi kom in var enorm. Vi anmälde oss i disken och receptionisten/sköterskan tog oss i hand och presenterade sig och hälsade oss varmt välkomna. Vi fick slå oss ner och varje läkare och sköterska som passerade hälsade på oss. Man kände sig verkligen välkommen och sedd. När klockan var tio kom vår läkare TB och hämtade oss. Vi fick sitta ned i ett rum och berätta vår historia. Han berättade om olika steg i IVF behandlingen, tidsramen, och tillsist våra provsvar och chanser att lyckas. Alla som rör IVF har olika chans att lyckas. Det beror bland annat på äggkvalite, spermakvalite, ålder, livsstil. Vi fick en procent på ca 40 % chans och det är högt. Men samtidigt var han noga med att berätta att de här siffrorna inte alltid behöver stämma och att en del kvinnors kroppar stöter bort insättningarna gång på gång utan vidare anledning, att en del har problem att få ägg och spermier att befrukta sig med varann även om det är hög kvalite på dem båda, att man kan ha bra äggkvalite fast man har svårt att producera mkt ägg som behövs vid IVF.Jag fick göra ett till ultraljud och jag bara hoppades så innerligt att ingen dum cysta skulle ha växt sig stor igen så att vi var tvugna att avbryta och göra en till operation innan. Men jag hade turen på min sida, det fanns små cystor men ingen som hotade vår behandling :) Vi fick ett tidsschema och fick gå vidare till en sköterska som skulle prata medecinering.

 

Vi slog oss ned och fick ett datum vi skulle börja med medicinering, det var alldeles innan jul. Jag skulle börja med nässprayen Synarela två ggr per dygn. Biverkningarna på den är väldigt många och sköterskan var noga att säga att jag skulle höra av mig om jag kände att jag inte klarade av den, då skulle vi kolla på alternativ. Några biverkningar är tex sömnsvårigheter, viktökning, huvudvärk, muskelvärk, depression, instabilitet, blödningar från livmodern och ökad behåring. Det är ju ingen medecin man skulle kasta sig över och vilja prova men jag kände att hur mkt sämre kan jag må? När vi talat klart om sprayen så tar hon fram en spruta, jag var inte beredd på att jag skulle använda sprutor och jag är livrädd för sprutor. Jag skulle ta puregon en gång per dag. Hon ger mig sprutan och ber mig att prova sticka mig själv. Jag kollar på henne som om hon är sjukt i huvudet? Att jag ska prova sticka mig? Varför då? Aldrig i hela livet! Jag säger att nej jag väntar gärna tills det är dags men hon säger att det funkar inte så, ingen åker härifrån med ett recept utan att ha provat att sticka sig tillsammans med en sköterska. Jag börjar svettas och inser att jag kommer behöva sticka mig själv. Det är ju tillräckligt jobbigt när någon annan sticker mig men att sticka sig själv.. Sköterskan kollar på Joseoch säger, ja asså din sambo kan ju ockå välja att sticka så slipper du göra det själv. Jag kollar på Jose som sitter i stolen bredvid med svettpärlor i pannan och jag vet att han tycker att det är snäppet obehagligare än jag. Jag tänker att nejfan skärp dig nu Lindha, ska det bli några barn så är det bara stoppa sprutan i magen och så gör jag det bara. Och vet ni det var skitläskigt, det var segt och man var tvungen att trycka och nålen var lång och skulle in i sin helhet men jag fixade det, och det gjorde inte ont. Var bara obehagligt!

 

Sen gick vi därifårn nöjda och glada och minst sagt förväntansfulla, vi hämtade ut medecin för över 2000kr (!) på apoteket och åt en lunch ute för att fira.