Känslan
Jag kan vakna mitt i natten och min första tanke är, är jag fortfarande gravid? Händer det här på riktigt? Var det en dröm? Svetten rinner och jag rör händerna mot magen. Jag känner den stora, hårda magen och pustar ut. Går upp och går ett varv i lägenheten för att sträcka på kroppen. Bebisen vaknar och rumlar runt i magen, jag ler och smeker magen ömt. Där inne ligger vår bebis, min och min älsklings. Ibland kan jag inte förstå att det är sant, att det verkligen är en bebis där inne på riktigt. Och att den är vår, bara våran för alltid.
Jag hade precis börjat vänja mig vid att kanske skulle det bli ett liv utan barn, tanken gav mig inte längre panikattacker, gjorde mig skräckslagen eller paralyserad. Jag höll mig över ytan på grund av att jag aldrig slutade hoppas, jag ville på något vis inte hoppas. Försökte tvinga mig själv att inte hoppas för mkt men ändå ha hoppet kvar, en knepig situation.
I den här bloggen kommer jag att försöka skriva ner alla mina känslor i den här underbara resan jag och min sambo har fått uppleva. Jag önskar såå att jag hade börjat blogga om det här när resan startade för två år sen. Men då var jag för svag. Min rädsla just nu är att jag skall glömma bort viktiga detaljer som hör till den här resan, det får aldrig hända. Därför ska jag nu i efterhand berätta vår historia, jag ska spara den och dela den med mitt barn när tiden är inne. Inläggen kommer alltså blandas i nutid och dåtid. Jag kommer skriva om precis vad jag känner för just den studen och försöka att inte missa något.
Till dig som hamnat här och som skall genomgå en IVF behandling, kommentera gärna om du vill ha stöd och dela tankar så skickar jag min mailadress. Jag hoppas att jag kan ge alla barnlösa par hopp!