Förlossning
Fredagen den 18 oktober hade vi myskväll hemma. Vi gick och la oss runt klockan tolv och jag kände då lite små verkar som jag känt flera ggr under veckan. Tänkte inte så mkt på det utan försökte sova. Men varje gång jag vände mig kände jag att något vått kom ur mig. Funderade på om jag kissade på mig och när jag reste mig och skulle gå upp på toa så gick vattnet! Klockan var då 02.00. Jag tände sänglampan och skrek vattnet har gått. Jose flög upp och började packa. Jag ringde förlossningen och de ville veta färgen på vattnet, om jag blödde, om jag hade värkar osv.
Vattnet var genomskinligt, inga regelbundna värkar och inget blod. Vi fick en tid för kontroll kl nio på morgonen och skulle höra av oss om värkarna satte igång. Vi gick och la oss igen. 02.30 sätter värkarna igång med sex minuters mellanrum. Jag står i duschen och Jose duschar mig med varmt vatten och tar tid på värkarna. När de är tre minuter i mellan klär jag på mig, vi packar de sista och säger att vi är på väg in.
05.30 anländer vi till BB, det finns då inget ledigt rum så vi får hänga i väntrummet. Jag vill ha smärtlindring och ber Jose hela tiden tjata om ett rum till oss. Stackars Jose ligger på hårt hos sköterskorna och snart får vi ett rum. Jag får göra en undersökning, blir påkopplad med samma utrustning vi använt vid våra tillväxtkontroller som mäter bebisens hjärta, värkar och puls. Jag är öppen fyra cm och får börja med lustgas. Den gillade jag starkt.
Vid kl nio börjar jag få riktigt ont och ber om EDA som jag får runt halv tio. Klockan elva är jag fullt öppet och redo. Kommer ihåg att jag tänkte kl tolv är bebisen ute, nu är det inte långt kvar nu ska jag bara krysta!
Men det blev inte så, bebisen hade inte sjunkit ner och mellan kl elva och halv tre hade jag det riktigt jobbigt. Jag fick byta ställningar hela tiden i försök att få bebisen nedåt. Jag var väldigt svag då jag varken sovit, ätit eller druckit. Eller de försökte få i mig mat och vätska men allt kom upp. Jag hade starka värkar runt klockan ett och kunde inte stå emot att krysta. De sa att jag skulle försöka andas igenom värken men kroppen krystade hela tiden. Kände mig hjälplös och var lixom tvungen att krysta men de sa att det inte var farligt bara att det tog en massa energi från mig. När bebisen till slut åkte ner och var på plats runt 14.30 så var mina värkar väldigt svaga och korta och jag var oerhört trött. Jag fick värkstimulerande dropp men vet inte om det hjälpte? Jag fick inte använda lustgas och min EDA var slut.
Bebisen åkte hela tiden ner och upp när jag krystade och när klockan var 15.25 sa dom att nu är hjärtfrekvensen nere på 70 och barnet måste ut inom fem minuter. Dom tog in en till barnmorska och förberedde sugklocka. Precis 15.30 fick jag ut henne. Jag var helt borta då. Hade inte öppnat ögonen sedan kl ett och hade ingen aning om hur personerna och rösterna jag hört i rummet såg ut eftersom de bytte skift vid kl ett. Jag kommer ihåg att de lägger barnet mot mitt bröst och lyfter upp det igen, jag kikar upp och ser att barnet är blått, riktigt blått. Jag frågar efter könet men ingen svarar, jag ser hur dom masserar henne med handdukar, att det är mkt folk i rummet och hur de pratar snabbt. De navlar av henne och jag hör de säga pappan följer med oss ut. Jag förstår inte alls vad som händer. Jag frågar om jag fött barnet om det är klart? Jag frågar vart barnet är? Jag frågar vad könet blev? Barnmorskan säger att barnet nu mår bra och kommer snart komma in igen. Hon säger att jag alldeles snart får veta könet.
Att ligga där och vänta känns som en evighet. Efteråt har Jose berättat att hon där ute fått sprutor, och blivit masserad och att andningen kom igång efter ca tre minuter. Men de tre minutrarna hade känts som flera timmar.
Jose kommer in med bebisen, han berättar att det blev en flicka! Jag skall precis sys och mitt blodtryck är lågt, min kropp skakar fortfarande och jag måste vänta med att hålla henne. Hon ligger på Joses bröst och njuter i tjugo min innan jag äntligen får upp min flicka på bröstet igen! <3