En Underbar Resa

Insättningen skall ske 14,00 och jag bestämmer mig för att åka till jobbet för att tiden skall gå fortare. Vi reser sedan till Uppsala runt lunch. Vi går mot kliniken och jag tänker hela tiden, hur kommer det att kännas att gå därifrån med ett litet embryo i livmodern. Kommer det att kännas annorlunda? Det är så mycket spänning i luften den här dagen och vi försöker småprata lite men båda är nog mest i sina egna tankar.

 

Vi kommer in och får sätta oss ned i det lilla rummet med en sköterska. Det är samma rum som vi hade sist och vi känner oss lite hemma. Hon berättar att vi skall få byta om och att läkaren som skall utföra ingreppet snart kommer komma in till oss. Vi byter om och sätter oss ned för att vänta, åh vad spända vi är. Vi vet inte om alla sju ägg har blivit befruktade eller om det kanske bara blev ett ägg. Vi vet iaf att vi har minst ett ägg. Dörren öppnas och in kommer TB. Vi blir så glada att se honom, att han ska göra även detta ingrepp betyder otroligt mkt. Han ler mot oss och frågar hur vi mår idag och hur de känns efter uttaget. Han berättar sedan att av de sju äggen så blev sex ägg befruktade och det var fyra av de sex befruktade äggen som var starka nog att användas. Av de fyra befruktade äggen så fanns det två mkt starka och två starka men lite mindre starka.. Så de valde ett av äggen.

 

Vi känner oss mkt glada över beskedet, att höra att vi faktist har två mkt starka embryon. Även om vi gärna haft sju mkt starka :) Men som sagt man behöver bara ett lyckoägg/ embryo för att lyckas!

 

Vi får gå in i den sterila salen och jag får lägga mig i stolen, jag är helt uppslukad av känslor och känslan att stoppa in ett embryo är så överväldigande! Det som jag längtat efter så länge är äntligen här och jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag får hoppa upp i stolen och benen blir fastspända sedan stoppas ett instrument in som gör att det känns som om jag öppnas upp helt och det känns lixom som om det blåser in, det känns som om jag är öppen ända upp till bröstet på något vis. Det kanske låter jätte konstigt och det kändes jätte konstigt men inte ont alls. Jag har Jose på min högra sida som håller min hand. Teamet bakom väggen säger att de är redo och att vi ska kolla upp på skärmen. Där får vi se en liten prick som tickar, det ser ut som om den bubblar och man ser att den lever. Det var vårt lilla embryo <3 Jag älskade dig från första sekund och kände att det där är vårt barn, vårt älskade barn som jag ska ge all min kärlek för resten av livet. Vilken känsla! Vi kramar varandras händer och tårarna rinner. Sedan släcks bilden och teamet förbereder överlämning, sköterskan kommer in med en spruta och läkaren tar emot den. Jag känner hur han för den långt långt in och jag kan bara tänka,  kör den så långt in som möjligt så att den omöjligt kan ta sig ut igen. Efter ett par minuter är ingreppet klart. Jag ligger kvar ett par sekunder och känner mig orolig om jag vågar ställa mig upp. Jag är så rädd att förlora det lilla livet. Jag tittar på TB med oro och frågar, kan jag ställa mig upp? Stannar den kvar där inne? Han ler och säger att jag kan stå, hoppa, bada och springa. Jag kan inte göra något fel, om den väljer att lämna min kropp beror det antagligen på någon missbildning  som min kropp kommer att känna av och då kommer den att göra sig av med embryot. Det kan även vara så att min kropp väljer att stöta bort embryot. Men det kan aldrig bero på att embryot åker ut för att jag har rört mig fel.

 

Jag ställer mig upp på skakiga ben och känner mig nu så värdefull, jag känner mig så speciell och jag känner mig så rädd om min kropp. Jag bär något så fint, så värdefullt och så viktigt inom mig. Jag går försiktigt tillbaka till rummet och får lägga mig och vila ett tag innan vi tackar för oss och tar oss hem, alla tre <3

Vi hade fått tid den 30 januari kl nio. Vi tog bilen till Uppsala då de inte rekommenderar tjejen att gå så mkt efter ingreppet. Att man bara ska vara still och vila. Jag hade ju såklart googlat en hel del på ägguttag och visste att även här fanns mkt delade uppfattningar om smärtnivån.  Jag skulle göra ett vaket ägguttag med smärtstillande och lugnande. Jag försökte att inte ha några förväntningar utan bara lita på dessa underbara läkare och fantastiska sjuksköterskor.

 

När vi kom fram blev vi varmt bemötta, en sköterska jag nu kände igen väl tog emot oss. Jag kände mig genast trygg och slappnade av. Vi fick ett eget rum med två stolar och ett bord och en säng. Sköterskan gav mig smärtstillande tabletter, en alvedon och en något starkare tablett som jag skulle bli lugn och varm i kroppen av, kommer inte ihåg namnet. Jose fick slinka iväg och lämna sperma som skall användas redan idag. Sedan fick vi byta om, jag skulle vara troslös, långa strumpor och en öppen operationsrock samt hårnät. Jag kände mig ju rätt van i den fina klädseln :) Även Jose skulle byta om till operationsrock, hårnät, tofflor. Vi skrattade lite och jag ångrar att vi inte tog en bild!

 

Sedan fick jag lägga mig i sängen jag kände hur jag började bli dåsig, varmt och lugn. Sköterskan kom in och satte en kanyl i armen. Jag märkte det knappt, men jag var så van med kanyler nu att jag kanske ändå inte brytt mig. Jag låg och dåsade ett tag och Jose satt på sängkanten och höll min hand.

 

Sköterskan dyker upp igen och säger att nu är läkaren redo att ta emot er, jag får hjälp att ta mig upp och hjälp att kissa innan vi ska köra igång. Jag hälsar på läkaren och även fast jag är i en dimma så märker jag att det är vår läkare TB som ska göra ingreppet, jag blir så glad och trygg. Det är samma läkare som vi träffade första gången som jag har haft turen att även göra ett av ultraljuden tillsammans med och nu ska han också ta ut mina ägg. Jag gråter av lycka, säkert lite på grund av alla andra känslor och att jag är så hög på smärtstillande.

 

Jag får lägga mig i en bakåtlutad stol, mina ben blir fastspända och strålkastaren sätts på. Jag kunde inte bry mig mindre jag är så avslappnad och varm och det känns som om jag ligger på ett litet moln. Jose står vid min sida och håller min hand. På andra sidan står en sköterska vid kanylen och är beredd att ge mer smärtstillande om det skulle behövas. Jag har läkaren och en sköterska mellan benen och på andra sidan väggen sitter ett helt team som skall ta emot äggen.

 

Jag får en bedövningsspruta in i livmodern och den känner jag knappt sen sätter ingreppet igång. Ingreppet går sedan till så att man med hjälp av ultraljud sticker genom slidväggen in till äggledarna och suger ut äggblåsor som forhoppningsvis innehåller ägg. De börjar på vänstersida och jag känner ett litet stick knappt märkbart och sedan hör jag teamet på andra sidan säga att vi har vårt första ägg. Jag gråter hejdlöst och känslorna svallar helt över. Jose stryker tårarna från mina kinder och kramar min hand. De fortsätter på vänstersida och går sedan ver till högersida, här känner jag att det verkligen sticker till och jag rör på mig. Läkaren frågar om det går bra och att jag behöver hålla mig stilla. Det gör så förbannat ont och han meddelar att han behöver sticka igenom ett par ärrvävnader och sammanväxningar. Jag får mer smärtstillande och stålsätter mig, ett par minuter till kan jag klara men inte mkt mer, jag grimarserar och svettas igenom min fina rock. Efter ett tag säger dom att nu är det klart och vi får se ett av äggen på en Tv-skärm. Man kan knappt fatta vad som hänt eller vad som är på väg att hända. Jag får lägga mig i rummet med e värmekudde och somnar direkt. Vet inte hur länge jag sov men när jag vaknar har Jose dukat fram med mackor och te. Vi äter och läkaren kommer in för att tala med oss. Han undrar hur jag känner mig och jag känner mig fortfarande lite yr och öm. Han berättar att de fått ut 7 ägg. Tror de var fyra eller fem på vänstersida och två eller tre på högersida. Jag känner mig lite besviken då jag vet att man kan få ut över 30 ägg men samtidigt behövs bara ett lyckoägg för att lyckas! <3

 

Vi får infomation om nästa steg, nu ska ägg och spermier läggas samman och de ska få befruktas på egen hand. Om de märker att de inte gör det kommer de injicera spermien in i äggen med hjälp av mikroskop. Det kan vara så att ett par ägg är för svaga, att ett par ägg inte kommer att befruktas och det kan vara så att även om de befruktas så kan de vara för svaga för att stoppa tillbaka vid en återförsel. Så han säger rakt ut, om vi ringer er imorgon så har inte något ägg blivit befruktat och är starkt nog att återföras. Då kommer vi avboka tiden för återförande och vi kommer att börja om med medicinering och ägguttag.

 

Åh herregud, när man nu kommit så här långt, så kan man ändå få börja på noll igen, vi kramar varann och ber till gud att våra ägg och spermier ska gilla varann, dom har ju faktist aldrig träffat varann. Snälla snälla gilla varann och bli starka som tusan.

 

Vi åker hem och jag är dåsig och öm hela dagen, jag väljer ändå att arbeta dagen efter. Jag skulle inte klara att sitta hemma och kolla på telefonen. Som "tur är" så är vi mitt i deadline och vi kör 100 % mailen svämmar över, kontorstelefonen ringer, tiden räknas ner till vi ska vara klara med allt och jag har inte tid att ägna mig mobil eller annat en minut den dagen. Lyckligtvis så ringer den inte heller och när jag kommer hem på kvällen är det dags att förbereda sig för ägginsättning. Vi vet inte hur många embryon vi har lyckats få ihop och det är två lyckliga men nervösa människor som hoppar i säng den kvällen!

Äntligen kom dagen när jag skulle få börja ta min nässpray, den hade stått bredvid sängen redo att användas i en månad. Jag hade kollat på den varje kväll innan jag somnade och varje morgon innan jag gick upp ur sängen. En påminnelse om att vi var på väg, att snart snart skulle vi få en chans att bli gravida, det var så nära men ändå så långt bort. Dagarna kryssades av i min kalender och en dag var det bara dags.

 

Jag kände inget speciellt de första dagarna. De biverkningarna jag sedan upplevde var sömnsvårigheter, instabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, värmevallningar och väldigt mörka tankar. Under hela hösten hade jag haft mkt konstiga tankar om min kropp. Här uppkom ännu mer och mörkare tankar, Om jag fortfarande var kvinna fast min kropp inte fungerade som en kvinnokropp, om jag skulle orka fortsätta leva om jag blev barnlös för resten av livet osv. Jag tror att dessa tankar påverkades av synarelan. Jag kände ändå att jag hade kontroll över situationen och jag ville absolut inte avbryta medecineringen och prova andra alternativ. Jag använda sprayen till mitten av januari. Den 17 januari skulle jag börja med mina sprutor. Jag var jävligt nervösmen tvingade mig att inte tänka på detta alls. Jag bad Jose hämta sprutan och jag tvinhgade bort alla tankar, jag visste att jag skulle bli  tvungen att bara ta av skyddshöljet, tvätta området och sedan sticka direkt. Skulle jag tveka så skulle det aldrig gå. Men det gick och jag var världens stoltaste. Det kändes kallt och konstigt att spruta in Puregon och det är obehagligt att behöva trycka in något själv i magen. Det är trögt och man måste ta i. Men vet ni? Det gör inte ont! Ni som snart ska uppleva detta, kör på bara. Tänk inte bara gör!

 

Sprayen skulle få min menscykel ur fas så att vi hade fullständig kontroll över den, så att jag var på precis rätt dag i cykeln när det var dags för ägguttag och insättning. Sprutan skulle få mig att producera ägg, stora fina starka och många ägg ville jag ha. Vi kunde inte få tid för uttag och insättning förns ett par dagar innan, äggen måste vara i precis rätt fas. Jag kände mig otroligt uppsvälld i nedre delen av magen, det spände och tryckte och man kände sig lite som en julgris som skulle födas upp till julafton. Vanligtvis har vi kvinnor bara ett ägg per månad.

 

Den 23 januari skulle jag komma på ultraljud i Uppsala, det var en stor och mycket viktig dag. Nu skulle vi se om min kropp svarade på medecinerna. Om jag hade producerat ägg, om mängden puregon jag har tagit har varit rätt (man kan bara göra en uppskattning första gången vad man tror och man är alltid rädd att ge för mkt som då ger överstimulering så ofta skriver läkaren en lägre dos första gången) Här får en hel del kvinnor börja om på noll igen, alltså avbryta medecinering och vara utan en månad och sedan börja om med annan spray och andra sprutor. Så det fanns helt klart anledning att vara nervös. Jag var så glad över attvara klar med min spray och så redo att nu äntligen få sätta igång med detta.

 

Jag tror att jag hade runt 7 äggblåsor denna gång, är så arg på mig själv att jag inte skrev upp detta :/ Men jag vet att jag fick ökad dos puregon och skulle fortsätta med sprutor. Jag skulle komma tillbaka på ultraljud den

25 januari igen, alltså bara två dagar senare.

 

Under den här perioden jobbade jag otroligt mkt då vi nyss bytt ekonomisystem och jag tror att det var väldigt skönt för mig att helt fokusera på något annat och inte ha tid att tänka på detta hela dagarna. Jag jobbade de flesta dagar 9-20 under januari- mars.

 

Så alltså två dagar senare var det dags att åka till Uppsala igen, mina äggblåsor hade växt till sig, de såg fina ut och jag skulle fortsätta med samma mängd, vi fick också tid för ägguttag den 30 januari!!!

Att ffå datum för ägguttag var stort, jag visste ju inte om hela den här processen skulle leda till ägguttag det är mkt som ska klaffa och jag var så glad att slippa börja om och att faktist få gå hela vägen under första medecineringen. Jag var med i en grupp på familjeliv där vi alla gick igenom detta, åt samma medeciner, var på ultraljud, hoppades och stöttade varann. Jag visste att det var inte många som fått tid för ägguttag. Många fick ändrad medecinering, var tvugna att hoppa av för att cystor uppkom osv.

 

Så ägguttag den 30 januari och bara två dagar efter den 1 februari skulle vi stoppa in ett embryo om allt skulle gå vägen. Jag ringde min familj direkt när vi kom utanför dörren, jag var så lycklig!

 

Det var snö och kallt, vi gick genom Uppsala med GPS på mobilerna och var i stan en timme innan mötet. Tror ingen av oss hade sovit nått den natten. Vi hittade rätt och värmen som mötte oss när vi kom in var enorm. Vi anmälde oss i disken och receptionisten/sköterskan tog oss i hand och presenterade sig och hälsade oss varmt välkomna. Vi fick slå oss ner och varje läkare och sköterska som passerade hälsade på oss. Man kände sig verkligen välkommen och sedd. När klockan var tio kom vår läkare TB och hämtade oss. Vi fick sitta ned i ett rum och berätta vår historia. Han berättade om olika steg i IVF behandlingen, tidsramen, och tillsist våra provsvar och chanser att lyckas. Alla som rör IVF har olika chans att lyckas. Det beror bland annat på äggkvalite, spermakvalite, ålder, livsstil. Vi fick en procent på ca 40 % chans och det är högt. Men samtidigt var han noga med att berätta att de här siffrorna inte alltid behöver stämma och att en del kvinnors kroppar stöter bort insättningarna gång på gång utan vidare anledning, att en del har problem att få ägg och spermier att befrukta sig med varann även om det är hög kvalite på dem båda, att man kan ha bra äggkvalite fast man har svårt att producera mkt ägg som behövs vid IVF.Jag fick göra ett till ultraljud och jag bara hoppades så innerligt att ingen dum cysta skulle ha växt sig stor igen så att vi var tvugna att avbryta och göra en till operation innan. Men jag hade turen på min sida, det fanns små cystor men ingen som hotade vår behandling :) Vi fick ett tidsschema och fick gå vidare till en sköterska som skulle prata medecinering.

 

Vi slog oss ned och fick ett datum vi skulle börja med medicinering, det var alldeles innan jul. Jag skulle börja med nässprayen Synarela två ggr per dygn. Biverkningarna på den är väldigt många och sköterskan var noga att säga att jag skulle höra av mig om jag kände att jag inte klarade av den, då skulle vi kolla på alternativ. Några biverkningar är tex sömnsvårigheter, viktökning, huvudvärk, muskelvärk, depression, instabilitet, blödningar från livmodern och ökad behåring. Det är ju ingen medecin man skulle kasta sig över och vilja prova men jag kände att hur mkt sämre kan jag må? När vi talat klart om sprayen så tar hon fram en spruta, jag var inte beredd på att jag skulle använda sprutor och jag är livrädd för sprutor. Jag skulle ta puregon en gång per dag. Hon ger mig sprutan och ber mig att prova sticka mig själv. Jag kollar på henne som om hon är sjukt i huvudet? Att jag ska prova sticka mig? Varför då? Aldrig i hela livet! Jag säger att nej jag väntar gärna tills det är dags men hon säger att det funkar inte så, ingen åker härifrån med ett recept utan att ha provat att sticka sig tillsammans med en sköterska. Jag börjar svettas och inser att jag kommer behöva sticka mig själv. Det är ju tillräckligt jobbigt när någon annan sticker mig men att sticka sig själv.. Sköterskan kollar på Joseoch säger, ja asså din sambo kan ju ockå välja att sticka så slipper du göra det själv. Jag kollar på Jose som sitter i stolen bredvid med svettpärlor i pannan och jag vet att han tycker att det är snäppet obehagligare än jag. Jag tänker att nejfan skärp dig nu Lindha, ska det bli några barn så är det bara stoppa sprutan i magen och så gör jag det bara. Och vet ni det var skitläskigt, det var segt och man var tvungen att trycka och nålen var lång och skulle in i sin helhet men jag fixade det, och det gjorde inte ont. Var bara obehagligt!

 

Sen gick vi därifårn nöjda och glada och minst sagt förväntansfulla, vi hämtade ut medecin för över 2000kr (!) på apoteket och åt en lunch ute för att fira.

 

 

Jose fick en snabbtid och ett par veckor senare fick vi brev hem i posten. Hans sperma var av högsta kvalite! Han var så glad och det unnar jag honom. Jag blev såklart också glad, det här skulle verkligen underlätta för oss om det skulle bli IVF.

 

Men också var det jobbigt, nu var det svart på vitt att det är mig det är fel på, det är min kropp som inte fungerar. Det är min kropp som förstör för oss, det är min kropp som stoppar oss att få barn. Att Jose skulle kunna skaffa barn redan idag med någon annan som hade en frisk kropp. Jag var den som stoppade hans dröm att bli far. Här startade känslor som gav så mkt dåligt samvete, att jag höll honom ifrån hans dröm, att felet låg hos mig. Det var i perioder riktigt jobbigt och även om jag aldrig trodde att han skulle lämna mig så slog dom tankarna mig ibland. Tänk om han lämnar mig nu? Då står jag här helt själv. Vad fan gör jag då? Jag var så otroligt rädd att han skulle lämna mig. Men eftersom han är världens bästa pojkvän i hela jävla världen fanns han där för mig varje dag. Han kunde trösta mig 7 kvällar på rad när jag grät på kvällarna. Han sa aldrig ett ord om att det var jobbigt att jag var så ledsen eller att nu får det vara nog, han lät mig sörja min kropp, han lät mig må dåligt och han tröstade och fanns där för mig. Jag kommer vara dig evigt tacksam för resten av mitt liv. Då höll mig uppe i den här perioden och snart skulle vi kliva in i en ännu jobbigare period, den jobbigaste i mitt liv hittils.

 

 

Dagen var spolning av äggledare hade kommit. Jag hade såklart googlat som en galning och sett att många blir sövda, många klarar det genom att vara vakna, många tycker att det gör väldigt ont och en del tycker att det knappt känns. Självklart spelar det såklart roll hur mkt dom måste trycka på och om man har stopp eller fri passage.

 

Jag var sjukt nervös den där morgonen när jag kom till Ultragyn. Jag hade min syster med mig och försökte att tänka på att det här är ett steg närmare barn.

 

Jag fick komma in och lägga mig i en gynsäng, fick klä av mig och mina ben blev fastspända i gynställning. Jag har lite svårt för den ställningen med fastspända ben och vara naken samtidigt som man ska slappna av och någon

tänder en strålkastare mellan benen.

 

Processen går till så att de går in genom livmodern och sätter in en kateter i äggledaren, sprutar in vätska och ser om den kommer ut. Att gå in genom livmodern var väldigt trångt och de fick ta en ballong för att utvidga min livmoder, det gjorde ont det ska jag inte sticka unde stol med men jag hade upplevt så mkt större smärta att det här var en barnlek. Och om det på något vis kunde hjälpa mig att få barn så var det så värt det. De kämpade på och till slut kom de in, de kunde då enkelt sätta in kateten och se att jag hade fri passage. Första tanken var yes! Jag har fri passage, men sedan blev det mer fan att det inte var något litet stopp som de kunde spola bort och som kunde vara förklaringen till allt detta. Jag hade läst om många som bivit gravida direkt efter en spolning att det var det lilla som behövdes.

 

Men så var inte fallet för mig, vi skulle få fortsätta leta och nu fanns inget mer vi kunde göra innan vi skulle få komma på vårt första utredningsmöte på Mama Mia kliniken i City.

 

Kontaktade jag min husläkare och berättade om min oro, han skickade mig till en gynspecialist i Kista. Jag fick en undersökningstid där och tog med mig min mapp med operationspapper, journaler från västerås osv. Han läste igenom allt, tog av sig sina glasögon och tittade på mig ett tag. Sedan säger han, jag har då aldrig sett en människa som har haft över 400 i sänka. Jag är glad att se att du sitter här idag och så tar han min hand. Han säger, jag vet att du vill skaffa barn, jag ska inte säga något om dina utsikter förns jag har undersökt dig men snälla lova mig att försöka vara glad över att du lever idag. Där och då fick insåg jag att det inte hade varit en självklarhet att jag hade överlevt, där och då fick jag tankar som jag bär med mig än idag och hoppas att jag tar med mig för resten av livet.- Att jag lever och att jag är så oerhört tacksam för det.

 

Han hittade en ett flertal cystor på min livmoder och runt omkring, jag fick diagnosen endometrios. Att beskriva endometrios ger jag mig inte in på men jag ger er en del av Wikipedias förklaring:

 

Endometrios är en kronisk gynekologisk sjukdom som innebär att rester av livmoderslemhinna vandrar ut i kroppen, i stället för att följa med menstruationsblodet ut genom slidan..

 

Endometrios kan försvåra möjligheten att bli gravid, jag hade också en stor cysta på vänstra äggstocken. Han frågade om jag ville operera bort den, men jag tackade nej. Det var ett svårt beslut då cystan kunde försvåra möjligheten att bli gravid men samtidigt skulle ännu en operation göra mina möjligheter mindre. Jag var fortfarande i ett lose - lose senario.

 

Jag fick en tid för att spola äggledarna, där skulle vi se om jag hade fri passage eller om något från tidigare operationer hade täppt till dom.

Så i Januari 2011 uppkom mina tankar, att nej nu vill jag inte vänta längre. Jag vill ha barn nu - gärna på en gång. Jose var med på noterna, jag visste att han längtade efter barn. Vi bodde fortfarande i Oslo. Vi hade fast jobb och bostad där. Inget man bara bryter upp på en månad. Jag var 25 år och skulle fylla 26 i februari. Min tanke innan var att stanna något år till i Oslo, jag ville spara mer pengar, jag höll på att utvecklas på jobbet och kände att Oslo hade mer att ge. Men något inom mig var viktigare. Att flytta till Sverige när vi skulle skaffa barn var något vi hade talat om länge. Så vi startade 2011 med att dra igång projekt Sverige.

 

Jag kom tillbaka till Oslo i februari, svag, blek och tanig efter 17 dagar på sjukhus och två veckor hemma i Aspa. Jag och Jose bokade in en veckas semester till Barcelona i maj och det var även då jag slutade med P-piller. Vi var så förväntansfulla, jag tänkte att jag kommer säkert vara gravid i sommar. Fan vad coolt! Jag hade bara en kompis som hade barn och det var Mimmi. Tänk vad chockade alla skulle bli. Vi sa inget till vänner och familj för vi ville att det skulle bli en överraskning. Juni kom och mensen likaså, Juli kom och mina vänner festade som aldrig förr själv var jag inte så sugen gick mest runt och hoppades att jag var gravid.Vi hade precis flyttat till Sverige och letade jobb och lägenhet i Stockholm.  Augusti kom och mensen likaså. Jag började med ägglossningstest under hösten och vi prickade in dessa dagar perferkt men likaväl kom mensen. Vi köpte bostad och fick fasta jobb i November. Så jävla redo var vi. Jag kommer ihåg att jag på juldagen 2011 berättade för ett par tjejkompisar, då hade vi försökt i ett halvår och det kändes som en evighet. Speciellt eftersom jag hade längtat så intensivt i redan ett år.

 

Vintern blir riktigt tung och tankarna om att något är fel med min kropp är starka,  vi bestämer oss för att söka hjälp under våren 2012. Vi bokar in oss på en privat klinik i Sthlm där väntetiden skall vara bland de kortaste, vi får vänta fyra månader och får en tid i April. Jag vill ju såklart att något ska ske snabbare och vill bara få ett svar så snart som möjligt, all ovisshet gör mig galen och mensen kommer som ett misslyckande varje månad.

 

 

Jag kan vakna mitt i natten och min första tanke är, är jag fortfarande gravid? Händer det här på riktigt? Var det en dröm? Svetten rinner och jag rör händerna mot magen. Jag känner den stora, hårda magen och pustar ut. Går upp och går ett varv i lägenheten för att sträcka på kroppen. Bebisen vaknar och rumlar runt i magen, jag ler och smeker magen ömt. Där inne ligger vår bebis, min och min älsklings. Ibland kan jag inte förstå att det är sant, att det verkligen är en bebis där inne på riktigt. Och att den är vår, bara våran för alltid.

Jag hade precis börjat vänja mig vid att kanske skulle det bli ett liv utan barn, tanken gav mig inte längre panikattacker, gjorde mig skräckslagen eller paralyserad. Jag höll mig över ytan på grund av att jag aldrig slutade hoppas, jag ville på något vis inte hoppas. Försökte tvinga mig själv att inte hoppas för mkt men ändå ha hoppet kvar, en knepig situation.

 

I den här bloggen kommer jag att försöka skriva ner alla mina känslor i den här underbara resan jag och min sambo har fått uppleva. Jag önskar såå att jag hade börjat blogga om det här när resan startade för två år sen. Men då var jag för svag. Min rädsla just nu är att jag skall glömma bort viktiga detaljer som hör till den här resan, det får aldrig hända. Därför ska jag nu i efterhand berätta vår historia, jag ska spara den och dela den med mitt barn när tiden är inne. Inläggen kommer alltså blandas i nutid och dåtid. Jag kommer skriva om precis vad jag känner för just den studen och försöka att inte missa något.

 

Till dig som hamnat här och som skall genomgå en IVF behandling, kommentera gärna om du vill ha stöd och dela tankar så skickar jag min mailadress. Jag hoppas att jag kan ge alla barnlösa par hopp!