Äggplock
Vi hade fått tid den 30 januari kl nio. Vi tog bilen till Uppsala då de inte rekommenderar tjejen att gå så mkt efter ingreppet. Att man bara ska vara still och vila. Jag hade ju såklart googlat en hel del på ägguttag och visste att även här fanns mkt delade uppfattningar om smärtnivån. Jag skulle göra ett vaket ägguttag med smärtstillande och lugnande. Jag försökte att inte ha några förväntningar utan bara lita på dessa underbara läkare och fantastiska sjuksköterskor.
När vi kom fram blev vi varmt bemötta, en sköterska jag nu kände igen väl tog emot oss. Jag kände mig genast trygg och slappnade av. Vi fick ett eget rum med två stolar och ett bord och en säng. Sköterskan gav mig smärtstillande tabletter, en alvedon och en något starkare tablett som jag skulle bli lugn och varm i kroppen av, kommer inte ihåg namnet. Jose fick slinka iväg och lämna sperma som skall användas redan idag. Sedan fick vi byta om, jag skulle vara troslös, långa strumpor och en öppen operationsrock samt hårnät. Jag kände mig ju rätt van i den fina klädseln :) Även Jose skulle byta om till operationsrock, hårnät, tofflor. Vi skrattade lite och jag ångrar att vi inte tog en bild!
Sedan fick jag lägga mig i sängen jag kände hur jag började bli dåsig, varmt och lugn. Sköterskan kom in och satte en kanyl i armen. Jag märkte det knappt, men jag var så van med kanyler nu att jag kanske ändå inte brytt mig. Jag låg och dåsade ett tag och Jose satt på sängkanten och höll min hand.
Sköterskan dyker upp igen och säger att nu är läkaren redo att ta emot er, jag får hjälp att ta mig upp och hjälp att kissa innan vi ska köra igång. Jag hälsar på läkaren och även fast jag är i en dimma så märker jag att det är vår läkare TB som ska göra ingreppet, jag blir så glad och trygg. Det är samma läkare som vi träffade första gången som jag har haft turen att även göra ett av ultraljuden tillsammans med och nu ska han också ta ut mina ägg. Jag gråter av lycka, säkert lite på grund av alla andra känslor och att jag är så hög på smärtstillande.
Jag får lägga mig i en bakåtlutad stol, mina ben blir fastspända och strålkastaren sätts på. Jag kunde inte bry mig mindre jag är så avslappnad och varm och det känns som om jag ligger på ett litet moln. Jose står vid min sida och håller min hand. På andra sidan står en sköterska vid kanylen och är beredd att ge mer smärtstillande om det skulle behövas. Jag har läkaren och en sköterska mellan benen och på andra sidan väggen sitter ett helt team som skall ta emot äggen.
Jag får en bedövningsspruta in i livmodern och den känner jag knappt sen sätter ingreppet igång. Ingreppet går sedan till så att man med hjälp av ultraljud sticker genom slidväggen in till äggledarna och suger ut äggblåsor som forhoppningsvis innehåller ägg. De börjar på vänstersida och jag känner ett litet stick knappt märkbart och sedan hör jag teamet på andra sidan säga att vi har vårt första ägg. Jag gråter hejdlöst och känslorna svallar helt över. Jose stryker tårarna från mina kinder och kramar min hand. De fortsätter på vänstersida och går sedan ver till högersida, här känner jag att det verkligen sticker till och jag rör på mig. Läkaren frågar om det går bra och att jag behöver hålla mig stilla. Det gör så förbannat ont och han meddelar att han behöver sticka igenom ett par ärrvävnader och sammanväxningar. Jag får mer smärtstillande och stålsätter mig, ett par minuter till kan jag klara men inte mkt mer, jag grimarserar och svettas igenom min fina rock. Efter ett tag säger dom att nu är det klart och vi får se ett av äggen på en Tv-skärm. Man kan knappt fatta vad som hänt eller vad som är på väg att hända. Jag får lägga mig i rummet med e värmekudde och somnar direkt. Vet inte hur länge jag sov men när jag vaknar har Jose dukat fram med mackor och te. Vi äter och läkaren kommer in för att tala med oss. Han undrar hur jag känner mig och jag känner mig fortfarande lite yr och öm. Han berättar att de fått ut 7 ägg. Tror de var fyra eller fem på vänstersida och två eller tre på högersida. Jag känner mig lite besviken då jag vet att man kan få ut över 30 ägg men samtidigt behövs bara ett lyckoägg för att lyckas! <3
Vi får infomation om nästa steg, nu ska ägg och spermier läggas samman och de ska få befruktas på egen hand. Om de märker att de inte gör det kommer de injicera spermien in i äggen med hjälp av mikroskop. Det kan vara så att ett par ägg är för svaga, att ett par ägg inte kommer att befruktas och det kan vara så att även om de befruktas så kan de vara för svaga för att stoppa tillbaka vid en återförsel. Så han säger rakt ut, om vi ringer er imorgon så har inte något ägg blivit befruktat och är starkt nog att återföras. Då kommer vi avboka tiden för återförande och vi kommer att börja om med medicinering och ägguttag.
Åh herregud, när man nu kommit så här långt, så kan man ändå få börja på noll igen, vi kramar varann och ber till gud att våra ägg och spermier ska gilla varann, dom har ju faktist aldrig träffat varann. Snälla snälla gilla varann och bli starka som tusan.
Vi åker hem och jag är dåsig och öm hela dagen, jag väljer ändå att arbeta dagen efter. Jag skulle inte klara att sitta hemma och kolla på telefonen. Som "tur är" så är vi mitt i deadline och vi kör 100 % mailen svämmar över, kontorstelefonen ringer, tiden räknas ner till vi ska vara klara med allt och jag har inte tid att ägna mig mobil eller annat en minut den dagen. Lyckligtvis så ringer den inte heller och när jag kommer hem på kvällen är det dags att förbereda sig för ägginsättning. Vi vet inte hur många embryon vi har lyckats få ihop och det är två lyckliga men nervösa människor som hoppar i säng den kvällen!