Spolning av äggledare
Dagen var spolning av äggledare hade kommit. Jag hade såklart googlat som en galning och sett att många blir sövda, många klarar det genom att vara vakna, många tycker att det gör väldigt ont och en del tycker att det knappt känns. Självklart spelar det såklart roll hur mkt dom måste trycka på och om man har stopp eller fri passage.
Jag var sjukt nervös den där morgonen när jag kom till Ultragyn. Jag hade min syster med mig och försökte att tänka på att det här är ett steg närmare barn.
Jag fick komma in och lägga mig i en gynsäng, fick klä av mig och mina ben blev fastspända i gynställning. Jag har lite svårt för den ställningen med fastspända ben och vara naken samtidigt som man ska slappna av och någon
tänder en strålkastare mellan benen.
Processen går till så att de går in genom livmodern och sätter in en kateter i äggledaren, sprutar in vätska och ser om den kommer ut. Att gå in genom livmodern var väldigt trångt och de fick ta en ballong för att utvidga min livmoder, det gjorde ont det ska jag inte sticka unde stol med men jag hade upplevt så mkt större smärta att det här var en barnlek. Och om det på något vis kunde hjälpa mig att få barn så var det så värt det. De kämpade på och till slut kom de in, de kunde då enkelt sätta in kateten och se att jag hade fri passage. Första tanken var yes! Jag har fri passage, men sedan blev det mer fan att det inte var något litet stopp som de kunde spola bort och som kunde vara förklaringen till allt detta. Jag hade läst om många som bivit gravida direkt efter en spolning att det var det lilla som behövdes.
Men så var inte fallet för mig, vi skulle få fortsätta leta och nu fanns inget mer vi kunde göra innan vi skulle få komma på vårt första utredningsmöte på Mama Mia kliniken i City.