Ägginsättning
Insättningen skall ske 14,00 och jag bestämmer mig för att åka till jobbet för att tiden skall gå fortare. Vi reser sedan till Uppsala runt lunch. Vi går mot kliniken och jag tänker hela tiden, hur kommer det att kännas att gå därifrån med ett litet embryo i livmodern. Kommer det att kännas annorlunda? Det är så mycket spänning i luften den här dagen och vi försöker småprata lite men båda är nog mest i sina egna tankar.
Vi kommer in och får sätta oss ned i det lilla rummet med en sköterska. Det är samma rum som vi hade sist och vi känner oss lite hemma. Hon berättar att vi skall få byta om och att läkaren som skall utföra ingreppet snart kommer komma in till oss. Vi byter om och sätter oss ned för att vänta, åh vad spända vi är. Vi vet inte om alla sju ägg har blivit befruktade eller om det kanske bara blev ett ägg. Vi vet iaf att vi har minst ett ägg. Dörren öppnas och in kommer TB. Vi blir så glada att se honom, att han ska göra även detta ingrepp betyder otroligt mkt. Han ler mot oss och frågar hur vi mår idag och hur de känns efter uttaget. Han berättar sedan att av de sju äggen så blev sex ägg befruktade och det var fyra av de sex befruktade äggen som var starka nog att användas. Av de fyra befruktade äggen så fanns det två mkt starka och två starka men lite mindre starka.. Så de valde ett av äggen.
Vi känner oss mkt glada över beskedet, att höra att vi faktist har två mkt starka embryon. Även om vi gärna haft sju mkt starka :) Men som sagt man behöver bara ett lyckoägg/ embryo för att lyckas!
Vi får gå in i den sterila salen och jag får lägga mig i stolen, jag är helt uppslukad av känslor och känslan att stoppa in ett embryo är så överväldigande! Det som jag längtat efter så länge är äntligen här och jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag får hoppa upp i stolen och benen blir fastspända sedan stoppas ett instrument in som gör att det känns som om jag öppnas upp helt och det känns lixom som om det blåser in, det känns som om jag är öppen ända upp till bröstet på något vis. Det kanske låter jätte konstigt och det kändes jätte konstigt men inte ont alls. Jag har Jose på min högra sida som håller min hand. Teamet bakom väggen säger att de är redo och att vi ska kolla upp på skärmen. Där får vi se en liten prick som tickar, det ser ut som om den bubblar och man ser att den lever. Det var vårt lilla embryo <3 Jag älskade dig från första sekund och kände att det där är vårt barn, vårt älskade barn som jag ska ge all min kärlek för resten av livet. Vilken känsla! Vi kramar varandras händer och tårarna rinner. Sedan släcks bilden och teamet förbereder överlämning, sköterskan kommer in med en spruta och läkaren tar emot den. Jag känner hur han för den långt långt in och jag kan bara tänka, kör den så långt in som möjligt så att den omöjligt kan ta sig ut igen. Efter ett par minuter är ingreppet klart. Jag ligger kvar ett par sekunder och känner mig orolig om jag vågar ställa mig upp. Jag är så rädd att förlora det lilla livet. Jag tittar på TB med oro och frågar, kan jag ställa mig upp? Stannar den kvar där inne? Han ler och säger att jag kan stå, hoppa, bada och springa. Jag kan inte göra något fel, om den väljer att lämna min kropp beror det antagligen på någon missbildning som min kropp kommer att känna av och då kommer den att göra sig av med embryot. Det kan även vara så att min kropp väljer att stöta bort embryot. Men det kan aldrig bero på att embryot åker ut för att jag har rört mig fel.
Jag ställer mig upp på skakiga ben och känner mig nu så värdefull, jag känner mig så speciell och jag känner mig så rädd om min kropp. Jag bär något så fint, så värdefullt och så viktigt inom mig. Jag går försiktigt tillbaka till rummet och får lägga mig och vila ett tag innan vi tackar för oss och tar oss hem, alla tre <3