En Underbar Resa

Vi blev ställda i IVF kön i augusti 2012. Ett par veckor in i september fick vi vårt första brev hem från landstinget att vi var registrerade i kön. Kötiden i Sthlm ligger på minst ett år, varierar hela tiden men kan vara ända upp till tre år. Vi fick ett guldtips från JÅE så jag ringde upp numret som stod på brevet, dit man skulle ringa om man hade frågor. Jag bad om att få oberopa tre månaders vårdgarantin. Vilket betyder att vi skulle få komma på ett första samtal inom tre månader på någon IVF klinik i Sverige. Det kunde bli allt från Malmö till Umeå. Men vi kände att det spelar oss ingen roll. Vi visste att det skulle bli en hel del resor till orten vi skulle få tilldelad. Infomationsträff, ultraljud, uttag och insättning, uppföljning, osv. Men vi tänkte att vi får väl bara ta semester och dra iväg. Om man verkligen vill någon så löser sig resten. Tanten i luren sa tveksamt, du är medveten att du kan få göra din IVF behandling i Umeå? Hon säger att hon ska registrera detta och att vi kommer få meddelande per post med mer information. Aldrig har det varit mer spännande att komma hem från jobbet och se vad för post som ligger på hallmattan och aldrig så jobbigt med besvikelsen att det inte kommer någon infomation.

 

Jag börjar googla på IVF och hamnar på många bloggar, de flesta som gjort flertalet försök utan att blivit gravida. Det är så deprimerande och man vet inte om man ska hoppas eller försöka att inte hoppas för mkt att det ska fungera. Jag och Jose pratar mkt om hur vi tror att det kommer att kännas att gå igenom detta, hur vi kommer ta en besvikelse, hur det kommer kännas att leva i ovisshet ett par veckor innan man får göra testet, vi kom varann mkt nära under den här tiden. Vi kom fram till att vi skulle hoppas på första men inte förvänta oss att det kommer fungera, att det oftast tar tre försök.

 

Den här hösten var väldigt jobbig, jag hade precis fått veta att min kropp inte fungerar som en kvinnokropp längre, vi stod i kön och stampade och visste inte riktigt om det här med vårdgarantin skulle fungera, vi visste att chanserna för att en IVF behandling lyckas aldrig är över 50%. Jag tyckte att det började bli svårt att komma upp ur sängen på mornarna, jobbigt att hitta på saker, tappade glädjen med det mesta. I det här skedet hade jag tre nära kompisar som var gravida, och en nära vän som snart skulle föda sin son. Det är svårt att vara glad för andras skull när de får något man själv kanske aldrig kommer att få som man längtar så fruktansvärt efter, som hela kroppen skriker efter och som man inte kan styra över själv. Det spelade ju ingen roll hur mkt jag kämpade eller hur mkt jobb jag la ner, jag kände mig så maktlös. Att bara sitta där och kolla på alla lyckliga par och acceptera att jag kanske kommer vara barnlös för resten av livet. Men innest inne var jag ju superglad för mina vänners skull och det vet de om! Jag fick iaf hjälp av en kär vän att hämta hem en häst, och det blev nog min räddning. Att hänga i stallet varje dag gjorde gott för mina tankar och min själ.

 

En dag när jag kom hem i början av November låg ett brev på hallmattan, det var ett brev från Carl Von Linne kliniken i Uppsala. Jag skrek rakt ut och ringde Jose innan jag vågade öppna brevet. Vi bestämde att vi skulle öppna tillsammans när han kom hem från jobbet. Jag har kvar brevet än idag, sitter och kollar på det nu medans jag skriver :) Det stod att vi var välkomna till Carl Von Linne kliniken för infomation om IVF behandling. Glädjen vi kände då är helt otrolig! :D Det var en av klinikerna vi verkligen hade hoppats på dels för att Uppsala är nära men framför allt för att de har ett oerhört gott rykte och bra resultat på sina IVF behandlingar. Vi hade tid för infomation den 21/11 kl tio. Det var bara att ta ledigt från jobbet och vänta! :)