En Underbar Resa

Söndagen den 17 feb gjorde vi vårt positiva graviditetstest. Det var så mycket känslor, jag hade så svårt att förstå och kunde nog inte riktigt ta in det. En växande oro kom också, nu är det ett foster där inne och jag var livrädd att det skulle lämna min kropp. Varje dag var jag orolig över att mista dig älskade barn.

 

Vi ringde vår klinik på måndagen och frågade om vi kunde få komma och kolla att allt såg bra ut, vi ville se att embryot fäst sig inne i livmodern och inte halkat ut och fäst sig utanför. Samt se hjärtat slå. Jag ville gärna få en tid dagen efter men den snälla sköterskan berättade att vi var tvugna att vänta till den 11 mars. De vill kolla att hjärtat slår innan de bekräftar en lyckad graviditet och då måste jag ha passerat vecka fem.

 

Det kändes som en evighet fram till 11 mars och varje dag oroade jag mig. Kände efter extra noga med allt.. om det var en dag när jag inte kände mig trött så var jag helt förstörd och tänkte att nej jag är nog inte gravid. och inget illamående, jag kommer ihåg att jag längtade så intensivt att få må illa att jag tror att jag framkallade det själv.. Allt för att jag ville känna mig gravid för att lugna mig själv. Att stå över sopptunnan och lukta och hoppas att illamåendet skulle komma så att jag kunde känna mig lugn. Ja det var en jobbig tid och jag tror att alla som går igenom en IVF är lite skadade och extra oroliga i början och under hela graviditeten, om något skulle ske vet man att det kan ta år innan man får en till chans och att chansen att lyckas igen inte är hög.

 

Dagen kom, vi anlände till Uppsala, knallade upp till CVL kliniken under tystnad, tätt ihop med fingrarna sammanflätade. Vi blev varmt mottagna och sköterskan log sitt varma leende mot oss frågade om vi var nervösa, hur jag kände mig, bjöd oss på te och bad oss slå oss ned.

 

TB kom ut och hämtade oss och mötte oss med ett leende, han sa att vi kör igång direkt innan vi pratar vidare, jag fick direkt klä av mig och hoppa upp i gynstolen, vaginalt ultraljud skulle visa om fostret var på rätt ställa och om hjärtat slog. Jag var spänd som en fjäder! Vi hade en lite skärm framför oss och nästan direkt efter att TB fört in ultraljudsapparaten så sa han "och här ser ni hjärtat" Kan ha vart bland de bästa orden jag hört i mitt liv.

 

Vi fick se det lilla hjärtat pulsera och vi fick se vår bebis i V.5. Såg bara ut som en liten prick men hjärtat var tydligt <3 Åh vilken lycka vi kände, tårar strömmade nerför kinderna, jag vet inte hur mkt vi grät under den här perioden men nog gjorde vi av med många tårar, lyckotårar!

 

Så älskade bebis, vi har följt dig så länge från ett litet ägg, till ett litet embryo innan du placerades i mig och redan när du var fem veckor gammal i magen så fick vi se dig igen. Nu är tiden så nära att vi snart ska ses på riktigt, känns fortfarande så overkligt. Ibland undrar jag om det är sant? Är det en bebis där inne? Idag är en sån dag när jag inte kan förstå? Jag förstår inte att vi faktist ska bli föräldrar det är ju så overkligt hela den här resan vi har gjort. Kom ut nu lilla älskling så att jag får se att du finns på riktigt <3

Nu när jag är sjukskriven har jag ju så mkt ledig tid och det är inte min kropp och hjärna riktigt van vid. Gillar egentligen inte att ha mkt ledig tid. Försöker alltid planera så att det är rätt fullt upp då mår jag som bäst! Så mkt av min lediga tid går till att kolla inredning, hus och drömma mig iväg... Till ett stort tomt hus som jag får inreda precis som jag vill och att man skulle ha råd att få det precis som man vill också :) Jaja drömma får man!

 

Det här huset är jag "lite" sugen på att bygga...

 

 

 

 Inredning som inte skulle vara helt fel...

 

 

 

 

 

 

Imorgon är en stor dag lilla bebis. Då ska vi få "ses" igen, dags för ultraljud nummer åtta. Ett tillväxtultraljud och därefter undersökningar med CTG och specialläkare. Jag hoppas hoppas att du har växt och följer din kurva. Jag känner att jag har mosat i mig mat de senaste två veckorna och varit riktigt hungrig. Men hos barnmrskan igår hade jag gått upp 1 kg de senaste 14 dagarna. Blev riktigt förvånad och vi vägde mig två ggr, men som hon sa så kan bebisen ändå ha ökat mkt i vikt och att jag inte ska stirra mig blind på vågen. Men klart man skulle kännt sig lugnare imorgon om jag såg en klar viktökning hos mig själv.. Men jag känner mig hoppfull!

 

Igår hade jag mina första ordentliga förvärkar, har haft riktigt mkt sammandragningar de här två veckorna men igår kom en helt annan smärta. Jag fick lixom högg i ryggen, två ggr. Då jag var tvungen att bara stå framåtlutad och pusta, försökte tänka på andningen och det var svårt men bra att öva lite :) Sen blev det inget mer, lite mensvärk under natten men idag känns allt lugnt igen. Så jag trodde fan att jag skulle föda igår, blev först stressad men sen kände jag mig bara lugn och redo. Och då försvinner värken och kommer inte igen.. schysst! :)

 

Idag ska jag simma 45 min, gå en promenad, laga lunch, läsa ut min bok, gå till bibblan och låna klassiker, sen kommer Malin & Cissi ikväll på tjejkväll. Så det blir en mkt bra dag hoppas jag :) Hoppas ni kära vänner och familj får en fin dag! <3

 

Här kommer ett par magbilder tagna av Malin! Är så stolt över mina duktiga vänner som kan ta så fina bilder!

 

 

Det finns delade meningar om när ägget  fäster i livmodern. Det är då den första kritiska dagen kommer. Antingen fäster embryot eller så gör kroppen sig av med det. Man kan säga att ägget fäster mellan dag 3-7 dagar. Gör sig kroppen av med ägget känner man ofta ingenting   Man kan däremot känna när ägget fäster sig även om det kan vara så att man inte känner något alls då heller. Man är i princip ovetandes fram till testdag. Jag tyckte dock att jag kände något dagen innan min födelsedag den 4 feb. Jag fick också lite molvärk ett par dagar där efter. Jag vågade inte hoppas. Det kunde likagärna vara mensvärk.. Jag skulle få min mens runt den 12-14 feb och redan då kunde alltså svaret komma. Jag gick igenom detta med sju "kompisar" på familjeliv vi hade gjort insättningen ett par dagar efter varann och pratade symptom hela dagarna! Jag kände att det stretade i magen och det påminde om mensvärk när dagarna började närma sig den 12 feb. Jag sprang nog på toa en gång i kvarten de här dagarna, varje gång livrädd att mensen kommit. Men den kom inte. Läkaren hade sagt att mensen kunde vara sen eftersom man ätit så

Mkt hormoner och man har tagit kontroll över den och det kan ta ett tag för kroppen att komma igång efter avslutade hormoner.. Så att mensen inte kom var ingen garanti alls. 

Dagarna närmade sig och fem av oss sju hade tjuvtestat, alltså testat för tidigt. En hade fått positivt och fyra negativt.. Den som fick positivt var överlycklig men samtidigt rädd att kanske inte få positivt på rätt testdag, man kan ha hormoner/ mediciner kvar i kroppen som ger fel utslag på testet och inget test är säkert förns efter 18 dagar. Det fanns iof mkt delade meningar om även detta. De fyra som fått negativt hoppades såklart att det var gravidhormonerna som inte var tillräckligt starka än och att de skulle få positivt på den riktiga testdagen. Jag var i valet och kvalet att testa.. 

Jag hade testdag söndagen den 17 feb. När måndagen kom så kände jag att jag kommer inte klara detta. Jag kommer inte tjuvtestat och jag kommer inte heller våga testa på söndag. Jag var så rädd för hur jag skulle reagera om det var negativt. Jag ville inte veta isåfall. Jag vill leva på hoppet att det fanns en liten chans så länge som möjligt.  Men när torsdagenkom, alla hjärtans dag och mensen inte hade dykt upp även fast jag haft "mensvärk" i flera dagar så kände jag helt plötsligt att jag måste veta, och jag måste veta nu på stört! Jag visste att man skulle testa i morgonurin men jag bestämde mig på vägen hem från jobbet. Så jag sparkade av mig skona och hoppade in på toan. Tog fram min lilla kissburk som jag säkert gjort 30 gravtest i och kissade. Med skakiga armar tog jag fram min låda med extra tidiga gravtest som jag beställt från nätet, hade säkert 20 st kvar som låg och väntade. Jag rev bort plasten och stoppade ner testet. Satt mig på golvet och ångrade mig nästan direkt. Min dröm kunde sluta här och nu.. Hur skulle jag orka jobba imorgon om det var negativt? Jag bestämde mig för att om det var negativt skulle jag inte se det som det slutliga testet, jag skulle testa igen och om jag fick negativt på söndagen skulle jag sjukskriva mig en vecka och tycka synd om mig själv sen skulle det vara bra. 

Jag hade lagt testet på hanfatet och reste mig sakta upp.. Jag såg direkt att testet visade två tydliga sträck!!! Det hade jag aldrig tidigare sett :D jag blev helt varm i kroppen, tårarna strömmade och jag rev åt mig testet och bruksanvisningen ner på golvet. Satte mig stadigt ner, benen darrade så mkt. Läste om och om igen. Jo det stämmer, testet visar att jag är gravid! Jag ringer Jose som säger att han är hemma om fem min. Jag säger inget. 

När han kommer in hittar han mig gråtandes på toagolvet. Han rusar in och kramar mig, frågar vad som hänt. Jag visar honom testet och han förstår inte. Vad betyder det här? Vi skulle ju inte testa idag? Jag var tvungen och jag är gravid - tror jag!? Han ler och vi sitter där tätt ihop länge länge... Vi googlar! Vi får många olika svar.. Vågar inte tro på nått men vi känner oss hoppfulla och vi längtar till söndag! Vi bestämmer att vi ska ringa kliniken imorgon. 

Den kvällen blev en riktig kärlekskväll, min bästa alla hjärtans dag! <3 

Dagen efter ringer jag kliniken som ber oss testa på vår riktiga dag och bortse från tidiga test! 

Söndagen kom och vi sov hos mamma och pappa. Jag vaknade strax innan åtta och hann vara sätta mig upp när Jose flög upp och frågade om det var dags för test. Jag hade inte sovit fn blund den natten.. Vi smög in på toan. Jag kissade i burken, Jose doppade testet. Ett digitalt vi fått av kliniken... Jag la mig på golvet Jose stod vid testet och tog tid. Han säger nu är det klart, vad säger det? Jag kvider från golvet.. Kom och kolla och jag hör på hans röst att det är positivt :D sen försöker vi hålla oss så tysta som möjligt så att vi inte väcker övrig familj. Vi kryper ner i sängen och gråter och kramas. Vi ska bli föräldrar <3 

Idag är det 21 dagar kvar och jag har med mammas hjälp sytt ett litet mobilt skötbord som vi ska ha med oss när vi inte är hemma. Det blev riktigt bra :-) 

Det är fickor på sidorna där jag ska ha blöjor, våtservetter, extra kläder och sånt. Sen en avtagbar madrass med plastadfrotte runt som är fäst med kardborre och kan tvättas. 

Jag njuter av att hänga här i Aspa. Jag har träffat kusiner, mormor och morfar, syster och syskonbarn, vänner. Njuter av lugnet och luften. Jag är definitivt en landet- människa. Jag mår bäst i närheten av naturen och av att vara nära djur och familj. Jag blir så lugn och harmonisk :) sover bra, äter bra! Men imorgon blir det att åka hem till Sollentuna och min älskade Jose som jag saknar sååå! Ska hålla mig i närheten av BB de här sista 20 dagarna. 

Insättningen skall ske 14,00 och jag bestämmer mig för att åka till jobbet för att tiden skall gå fortare. Vi reser sedan till Uppsala runt lunch. Vi går mot kliniken och jag tänker hela tiden, hur kommer det att kännas att gå därifrån med ett litet embryo i livmodern. Kommer det att kännas annorlunda? Det är så mycket spänning i luften den här dagen och vi försöker småprata lite men båda är nog mest i sina egna tankar.

 

Vi kommer in och får sätta oss ned i det lilla rummet med en sköterska. Det är samma rum som vi hade sist och vi känner oss lite hemma. Hon berättar att vi skall få byta om och att läkaren som skall utföra ingreppet snart kommer komma in till oss. Vi byter om och sätter oss ned för att vänta, åh vad spända vi är. Vi vet inte om alla sju ägg har blivit befruktade eller om det kanske bara blev ett ägg. Vi vet iaf att vi har minst ett ägg. Dörren öppnas och in kommer TB. Vi blir så glada att se honom, att han ska göra även detta ingrepp betyder otroligt mkt. Han ler mot oss och frågar hur vi mår idag och hur de känns efter uttaget. Han berättar sedan att av de sju äggen så blev sex ägg befruktade och det var fyra av de sex befruktade äggen som var starka nog att användas. Av de fyra befruktade äggen så fanns det två mkt starka och två starka men lite mindre starka.. Så de valde ett av äggen.

 

Vi känner oss mkt glada över beskedet, att höra att vi faktist har två mkt starka embryon. Även om vi gärna haft sju mkt starka :) Men som sagt man behöver bara ett lyckoägg/ embryo för att lyckas!

 

Vi får gå in i den sterila salen och jag får lägga mig i stolen, jag är helt uppslukad av känslor och känslan att stoppa in ett embryo är så överväldigande! Det som jag längtat efter så länge är äntligen här och jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag får hoppa upp i stolen och benen blir fastspända sedan stoppas ett instrument in som gör att det känns som om jag öppnas upp helt och det känns lixom som om det blåser in, det känns som om jag är öppen ända upp till bröstet på något vis. Det kanske låter jätte konstigt och det kändes jätte konstigt men inte ont alls. Jag har Jose på min högra sida som håller min hand. Teamet bakom väggen säger att de är redo och att vi ska kolla upp på skärmen. Där får vi se en liten prick som tickar, det ser ut som om den bubblar och man ser att den lever. Det var vårt lilla embryo <3 Jag älskade dig från första sekund och kände att det där är vårt barn, vårt älskade barn som jag ska ge all min kärlek för resten av livet. Vilken känsla! Vi kramar varandras händer och tårarna rinner. Sedan släcks bilden och teamet förbereder överlämning, sköterskan kommer in med en spruta och läkaren tar emot den. Jag känner hur han för den långt långt in och jag kan bara tänka,  kör den så långt in som möjligt så att den omöjligt kan ta sig ut igen. Efter ett par minuter är ingreppet klart. Jag ligger kvar ett par sekunder och känner mig orolig om jag vågar ställa mig upp. Jag är så rädd att förlora det lilla livet. Jag tittar på TB med oro och frågar, kan jag ställa mig upp? Stannar den kvar där inne? Han ler och säger att jag kan stå, hoppa, bada och springa. Jag kan inte göra något fel, om den väljer att lämna min kropp beror det antagligen på någon missbildning  som min kropp kommer att känna av och då kommer den att göra sig av med embryot. Det kan även vara så att min kropp väljer att stöta bort embryot. Men det kan aldrig bero på att embryot åker ut för att jag har rört mig fel.

 

Jag ställer mig upp på skakiga ben och känner mig nu så värdefull, jag känner mig så speciell och jag känner mig så rädd om min kropp. Jag bär något så fint, så värdefullt och så viktigt inom mig. Jag går försiktigt tillbaka till rummet och får lägga mig och vila ett tag innan vi tackar för oss och tar oss hem, alla tre <3

Vi hade fått tid den 30 januari kl nio. Vi tog bilen till Uppsala då de inte rekommenderar tjejen att gå så mkt efter ingreppet. Att man bara ska vara still och vila. Jag hade ju såklart googlat en hel del på ägguttag och visste att även här fanns mkt delade uppfattningar om smärtnivån.  Jag skulle göra ett vaket ägguttag med smärtstillande och lugnande. Jag försökte att inte ha några förväntningar utan bara lita på dessa underbara läkare och fantastiska sjuksköterskor.

 

När vi kom fram blev vi varmt bemötta, en sköterska jag nu kände igen väl tog emot oss. Jag kände mig genast trygg och slappnade av. Vi fick ett eget rum med två stolar och ett bord och en säng. Sköterskan gav mig smärtstillande tabletter, en alvedon och en något starkare tablett som jag skulle bli lugn och varm i kroppen av, kommer inte ihåg namnet. Jose fick slinka iväg och lämna sperma som skall användas redan idag. Sedan fick vi byta om, jag skulle vara troslös, långa strumpor och en öppen operationsrock samt hårnät. Jag kände mig ju rätt van i den fina klädseln :) Även Jose skulle byta om till operationsrock, hårnät, tofflor. Vi skrattade lite och jag ångrar att vi inte tog en bild!

 

Sedan fick jag lägga mig i sängen jag kände hur jag började bli dåsig, varmt och lugn. Sköterskan kom in och satte en kanyl i armen. Jag märkte det knappt, men jag var så van med kanyler nu att jag kanske ändå inte brytt mig. Jag låg och dåsade ett tag och Jose satt på sängkanten och höll min hand.

 

Sköterskan dyker upp igen och säger att nu är läkaren redo att ta emot er, jag får hjälp att ta mig upp och hjälp att kissa innan vi ska köra igång. Jag hälsar på läkaren och även fast jag är i en dimma så märker jag att det är vår läkare TB som ska göra ingreppet, jag blir så glad och trygg. Det är samma läkare som vi träffade första gången som jag har haft turen att även göra ett av ultraljuden tillsammans med och nu ska han också ta ut mina ägg. Jag gråter av lycka, säkert lite på grund av alla andra känslor och att jag är så hög på smärtstillande.

 

Jag får lägga mig i en bakåtlutad stol, mina ben blir fastspända och strålkastaren sätts på. Jag kunde inte bry mig mindre jag är så avslappnad och varm och det känns som om jag ligger på ett litet moln. Jose står vid min sida och håller min hand. På andra sidan står en sköterska vid kanylen och är beredd att ge mer smärtstillande om det skulle behövas. Jag har läkaren och en sköterska mellan benen och på andra sidan väggen sitter ett helt team som skall ta emot äggen.

 

Jag får en bedövningsspruta in i livmodern och den känner jag knappt sen sätter ingreppet igång. Ingreppet går sedan till så att man med hjälp av ultraljud sticker genom slidväggen in till äggledarna och suger ut äggblåsor som forhoppningsvis innehåller ägg. De börjar på vänstersida och jag känner ett litet stick knappt märkbart och sedan hör jag teamet på andra sidan säga att vi har vårt första ägg. Jag gråter hejdlöst och känslorna svallar helt över. Jose stryker tårarna från mina kinder och kramar min hand. De fortsätter på vänstersida och går sedan ver till högersida, här känner jag att det verkligen sticker till och jag rör på mig. Läkaren frågar om det går bra och att jag behöver hålla mig stilla. Det gör så förbannat ont och han meddelar att han behöver sticka igenom ett par ärrvävnader och sammanväxningar. Jag får mer smärtstillande och stålsätter mig, ett par minuter till kan jag klara men inte mkt mer, jag grimarserar och svettas igenom min fina rock. Efter ett tag säger dom att nu är det klart och vi får se ett av äggen på en Tv-skärm. Man kan knappt fatta vad som hänt eller vad som är på väg att hända. Jag får lägga mig i rummet med e värmekudde och somnar direkt. Vet inte hur länge jag sov men när jag vaknar har Jose dukat fram med mackor och te. Vi äter och läkaren kommer in för att tala med oss. Han undrar hur jag känner mig och jag känner mig fortfarande lite yr och öm. Han berättar att de fått ut 7 ägg. Tror de var fyra eller fem på vänstersida och två eller tre på högersida. Jag känner mig lite besviken då jag vet att man kan få ut över 30 ägg men samtidigt behövs bara ett lyckoägg för att lyckas! <3

 

Vi får infomation om nästa steg, nu ska ägg och spermier läggas samman och de ska få befruktas på egen hand. Om de märker att de inte gör det kommer de injicera spermien in i äggen med hjälp av mikroskop. Det kan vara så att ett par ägg är för svaga, att ett par ägg inte kommer att befruktas och det kan vara så att även om de befruktas så kan de vara för svaga för att stoppa tillbaka vid en återförsel. Så han säger rakt ut, om vi ringer er imorgon så har inte något ägg blivit befruktat och är starkt nog att återföras. Då kommer vi avboka tiden för återförande och vi kommer att börja om med medicinering och ägguttag.

 

Åh herregud, när man nu kommit så här långt, så kan man ändå få börja på noll igen, vi kramar varann och ber till gud att våra ägg och spermier ska gilla varann, dom har ju faktist aldrig träffat varann. Snälla snälla gilla varann och bli starka som tusan.

 

Vi åker hem och jag är dåsig och öm hela dagen, jag väljer ändå att arbeta dagen efter. Jag skulle inte klara att sitta hemma och kolla på telefonen. Som "tur är" så är vi mitt i deadline och vi kör 100 % mailen svämmar över, kontorstelefonen ringer, tiden räknas ner till vi ska vara klara med allt och jag har inte tid att ägna mig mobil eller annat en minut den dagen. Lyckligtvis så ringer den inte heller och när jag kommer hem på kvällen är det dags att förbereda sig för ägginsättning. Vi vet inte hur många embryon vi har lyckats få ihop och det är två lyckliga men nervösa människor som hoppar i säng den kvällen!

Äntligen kom dagen när jag skulle få börja ta min nässpray, den hade stått bredvid sängen redo att användas i en månad. Jag hade kollat på den varje kväll innan jag somnade och varje morgon innan jag gick upp ur sängen. En påminnelse om att vi var på väg, att snart snart skulle vi få en chans att bli gravida, det var så nära men ändå så långt bort. Dagarna kryssades av i min kalender och en dag var det bara dags.

 

Jag kände inget speciellt de första dagarna. De biverkningarna jag sedan upplevde var sömnsvårigheter, instabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, värmevallningar och väldigt mörka tankar. Under hela hösten hade jag haft mkt konstiga tankar om min kropp. Här uppkom ännu mer och mörkare tankar, Om jag fortfarande var kvinna fast min kropp inte fungerade som en kvinnokropp, om jag skulle orka fortsätta leva om jag blev barnlös för resten av livet osv. Jag tror att dessa tankar påverkades av synarelan. Jag kände ändå att jag hade kontroll över situationen och jag ville absolut inte avbryta medecineringen och prova andra alternativ. Jag använda sprayen till mitten av januari. Den 17 januari skulle jag börja med mina sprutor. Jag var jävligt nervösmen tvingade mig att inte tänka på detta alls. Jag bad Jose hämta sprutan och jag tvinhgade bort alla tankar, jag visste att jag skulle bli  tvungen att bara ta av skyddshöljet, tvätta området och sedan sticka direkt. Skulle jag tveka så skulle det aldrig gå. Men det gick och jag var världens stoltaste. Det kändes kallt och konstigt att spruta in Puregon och det är obehagligt att behöva trycka in något själv i magen. Det är trögt och man måste ta i. Men vet ni? Det gör inte ont! Ni som snart ska uppleva detta, kör på bara. Tänk inte bara gör!

 

Sprayen skulle få min menscykel ur fas så att vi hade fullständig kontroll över den, så att jag var på precis rätt dag i cykeln när det var dags för ägguttag och insättning. Sprutan skulle få mig att producera ägg, stora fina starka och många ägg ville jag ha. Vi kunde inte få tid för uttag och insättning förns ett par dagar innan, äggen måste vara i precis rätt fas. Jag kände mig otroligt uppsvälld i nedre delen av magen, det spände och tryckte och man kände sig lite som en julgris som skulle födas upp till julafton. Vanligtvis har vi kvinnor bara ett ägg per månad.

 

Den 23 januari skulle jag komma på ultraljud i Uppsala, det var en stor och mycket viktig dag. Nu skulle vi se om min kropp svarade på medecinerna. Om jag hade producerat ägg, om mängden puregon jag har tagit har varit rätt (man kan bara göra en uppskattning första gången vad man tror och man är alltid rädd att ge för mkt som då ger överstimulering så ofta skriver läkaren en lägre dos första gången) Här får en hel del kvinnor börja om på noll igen, alltså avbryta medecinering och vara utan en månad och sedan börja om med annan spray och andra sprutor. Så det fanns helt klart anledning att vara nervös. Jag var så glad över attvara klar med min spray och så redo att nu äntligen få sätta igång med detta.

 

Jag tror att jag hade runt 7 äggblåsor denna gång, är så arg på mig själv att jag inte skrev upp detta :/ Men jag vet att jag fick ökad dos puregon och skulle fortsätta med sprutor. Jag skulle komma tillbaka på ultraljud den

25 januari igen, alltså bara två dagar senare.

 

Under den här perioden jobbade jag otroligt mkt då vi nyss bytt ekonomisystem och jag tror att det var väldigt skönt för mig att helt fokusera på något annat och inte ha tid att tänka på detta hela dagarna. Jag jobbade de flesta dagar 9-20 under januari- mars.

 

Så alltså två dagar senare var det dags att åka till Uppsala igen, mina äggblåsor hade växt till sig, de såg fina ut och jag skulle fortsätta med samma mängd, vi fick också tid för ägguttag den 30 januari!!!

Att ffå datum för ägguttag var stort, jag visste ju inte om hela den här processen skulle leda till ägguttag det är mkt som ska klaffa och jag var så glad att slippa börja om och att faktist få gå hela vägen under första medecineringen. Jag var med i en grupp på familjeliv där vi alla gick igenom detta, åt samma medeciner, var på ultraljud, hoppades och stöttade varann. Jag visste att det var inte många som fått tid för ägguttag. Många fick ändrad medecinering, var tvugna att hoppa av för att cystor uppkom osv.

 

Så ägguttag den 30 januari och bara två dagar efter den 1 februari skulle vi stoppa in ett embryo om allt skulle gå vägen. Jag ringde min familj direkt när vi kom utanför dörren, jag var så lycklig!

 

Vi blev ställda i IVF kön i augusti 2012. Ett par veckor in i september fick vi vårt första brev hem från landstinget att vi var registrerade i kön. Kötiden i Sthlm ligger på minst ett år, varierar hela tiden men kan vara ända upp till tre år. Vi fick ett guldtips från JÅE så jag ringde upp numret som stod på brevet, dit man skulle ringa om man hade frågor. Jag bad om att få oberopa tre månaders vårdgarantin. Vilket betyder att vi skulle få komma på ett första samtal inom tre månader på någon IVF klinik i Sverige. Det kunde bli allt från Malmö till Umeå. Men vi kände att det spelar oss ingen roll. Vi visste att det skulle bli en hel del resor till orten vi skulle få tilldelad. Infomationsträff, ultraljud, uttag och insättning, uppföljning, osv. Men vi tänkte att vi får väl bara ta semester och dra iväg. Om man verkligen vill någon så löser sig resten. Tanten i luren sa tveksamt, du är medveten att du kan få göra din IVF behandling i Umeå? Hon säger att hon ska registrera detta och att vi kommer få meddelande per post med mer information. Aldrig har det varit mer spännande att komma hem från jobbet och se vad för post som ligger på hallmattan och aldrig så jobbigt med besvikelsen att det inte kommer någon infomation.

 

Jag börjar googla på IVF och hamnar på många bloggar, de flesta som gjort flertalet försök utan att blivit gravida. Det är så deprimerande och man vet inte om man ska hoppas eller försöka att inte hoppas för mkt att det ska fungera. Jag och Jose pratar mkt om hur vi tror att det kommer att kännas att gå igenom detta, hur vi kommer ta en besvikelse, hur det kommer kännas att leva i ovisshet ett par veckor innan man får göra testet, vi kom varann mkt nära under den här tiden. Vi kom fram till att vi skulle hoppas på första men inte förvänta oss att det kommer fungera, att det oftast tar tre försök.

 

Den här hösten var väldigt jobbig, jag hade precis fått veta att min kropp inte fungerar som en kvinnokropp längre, vi stod i kön och stampade och visste inte riktigt om det här med vårdgarantin skulle fungera, vi visste att chanserna för att en IVF behandling lyckas aldrig är över 50%. Jag tyckte att det började bli svårt att komma upp ur sängen på mornarna, jobbigt att hitta på saker, tappade glädjen med det mesta. I det här skedet hade jag tre nära kompisar som var gravida, och en nära vän som snart skulle föda sin son. Det är svårt att vara glad för andras skull när de får något man själv kanske aldrig kommer att få som man längtar så fruktansvärt efter, som hela kroppen skriker efter och som man inte kan styra över själv. Det spelade ju ingen roll hur mkt jag kämpade eller hur mkt jobb jag la ner, jag kände mig så maktlös. Att bara sitta där och kolla på alla lyckliga par och acceptera att jag kanske kommer vara barnlös för resten av livet. Men innest inne var jag ju superglad för mina vänners skull och det vet de om! Jag fick iaf hjälp av en kär vän att hämta hem en häst, och det blev nog min räddning. Att hänga i stallet varje dag gjorde gott för mina tankar och min själ.

 

En dag när jag kom hem i början av November låg ett brev på hallmattan, det var ett brev från Carl Von Linne kliniken i Uppsala. Jag skrek rakt ut och ringde Jose innan jag vågade öppna brevet. Vi bestämde att vi skulle öppna tillsammans när han kom hem från jobbet. Jag har kvar brevet än idag, sitter och kollar på det nu medans jag skriver :) Det stod att vi var välkomna till Carl Von Linne kliniken för infomation om IVF behandling. Glädjen vi kände då är helt otrolig! :D Det var en av klinikerna vi verkligen hade hoppats på dels för att Uppsala är nära men framför allt för att de har ett oerhört gott rykte och bra resultat på sina IVF behandlingar. Vi hade tid för infomation den 21/11 kl tio. Det var bara att ta ledigt från jobbet och vänta! :)

 

Vi avslutade med att ta prover på mina ägg och ställa oss i kö till IVF. Sen gick vi med tunga steg ut från kliniken. Ute sken solen, fåglarna kvittrade men jag märkte inte knappt det..

Den där dagen vi hade väntat på så länge i April den kom äntligen. Vi fick börja med att ta en massa blodprover och sedan fick vi träffa vår läkare JÅE. Vi fick berätta vår historia från början, jag fick visa upp min tjocka mapp med alla papper, den innehöll jornaler, operationsberättelser, och olika utlåtanden om min kropp.

 

Jag fick sedan göra ett gynundersökning och Jose blev ¨ställd i kö till att göra ett spermaprov.

På gynundersökningen syntes min cysta igen, som nu hade vuxit och blivit större.

 

Vi satt oss ner och pratade, JÅE sa att han ville ställa oss i kö till IVF. Men för att få ställa sig i kö måste man ha gjort ett spermaprov, man får heller inte ha några cystor eller annat som stör. Så jag hade inget val, jag skulle behöva opereras igen. Jag beraättade om min oro att genomgå ännu en operation. JÅE var så lugn och bra och övertygade mig om att det här var våran chans, att han tyckte att jag skulle opereras och testa att göra IVF. JAg kände ju innerst inne att det här var vår enda chans, vad skulle vi annars göra?

 

Så jag fick en operationstid och Jose en lämna spermaprov tid. Sedan skulle vi ses igen och prata igenom resultaten. Jag fick vänta ett par månader på min operation, fick tid i slutet av Juni.