En Underbar Resa

Insättningen skall ske 14,00 och jag bestämmer mig för att åka till jobbet för att tiden skall gå fortare. Vi reser sedan till Uppsala runt lunch. Vi går mot kliniken och jag tänker hela tiden, hur kommer det att kännas att gå därifrån med ett litet embryo i livmodern. Kommer det att kännas annorlunda? Det är så mycket spänning i luften den här dagen och vi försöker småprata lite men båda är nog mest i sina egna tankar.

 

Vi kommer in och får sätta oss ned i det lilla rummet med en sköterska. Det är samma rum som vi hade sist och vi känner oss lite hemma. Hon berättar att vi skall få byta om och att läkaren som skall utföra ingreppet snart kommer komma in till oss. Vi byter om och sätter oss ned för att vänta, åh vad spända vi är. Vi vet inte om alla sju ägg har blivit befruktade eller om det kanske bara blev ett ägg. Vi vet iaf att vi har minst ett ägg. Dörren öppnas och in kommer TB. Vi blir så glada att se honom, att han ska göra även detta ingrepp betyder otroligt mkt. Han ler mot oss och frågar hur vi mår idag och hur de känns efter uttaget. Han berättar sedan att av de sju äggen så blev sex ägg befruktade och det var fyra av de sex befruktade äggen som var starka nog att användas. Av de fyra befruktade äggen så fanns det två mkt starka och två starka men lite mindre starka.. Så de valde ett av äggen.

 

Vi känner oss mkt glada över beskedet, att höra att vi faktist har två mkt starka embryon. Även om vi gärna haft sju mkt starka :) Men som sagt man behöver bara ett lyckoägg/ embryo för att lyckas!

 

Vi får gå in i den sterila salen och jag får lägga mig i stolen, jag är helt uppslukad av känslor och känslan att stoppa in ett embryo är så överväldigande! Det som jag längtat efter så länge är äntligen här och jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag får hoppa upp i stolen och benen blir fastspända sedan stoppas ett instrument in som gör att det känns som om jag öppnas upp helt och det känns lixom som om det blåser in, det känns som om jag är öppen ända upp till bröstet på något vis. Det kanske låter jätte konstigt och det kändes jätte konstigt men inte ont alls. Jag har Jose på min högra sida som håller min hand. Teamet bakom väggen säger att de är redo och att vi ska kolla upp på skärmen. Där får vi se en liten prick som tickar, det ser ut som om den bubblar och man ser att den lever. Det var vårt lilla embryo <3 Jag älskade dig från första sekund och kände att det där är vårt barn, vårt älskade barn som jag ska ge all min kärlek för resten av livet. Vilken känsla! Vi kramar varandras händer och tårarna rinner. Sedan släcks bilden och teamet förbereder överlämning, sköterskan kommer in med en spruta och läkaren tar emot den. Jag känner hur han för den långt långt in och jag kan bara tänka,  kör den så långt in som möjligt så att den omöjligt kan ta sig ut igen. Efter ett par minuter är ingreppet klart. Jag ligger kvar ett par sekunder och känner mig orolig om jag vågar ställa mig upp. Jag är så rädd att förlora det lilla livet. Jag tittar på TB med oro och frågar, kan jag ställa mig upp? Stannar den kvar där inne? Han ler och säger att jag kan stå, hoppa, bada och springa. Jag kan inte göra något fel, om den väljer att lämna min kropp beror det antagligen på någon missbildning  som min kropp kommer att känna av och då kommer den att göra sig av med embryot. Det kan även vara så att min kropp väljer att stöta bort embryot. Men det kan aldrig bero på att embryot åker ut för att jag har rört mig fel.

 

Jag ställer mig upp på skakiga ben och känner mig nu så värdefull, jag känner mig så speciell och jag känner mig så rädd om min kropp. Jag bär något så fint, så värdefullt och så viktigt inom mig. Jag går försiktigt tillbaka till rummet och får lägga mig och vila ett tag innan vi tackar för oss och tar oss hem, alla tre <3

Vi hade fått tid den 30 januari kl nio. Vi tog bilen till Uppsala då de inte rekommenderar tjejen att gå så mkt efter ingreppet. Att man bara ska vara still och vila. Jag hade ju såklart googlat en hel del på ägguttag och visste att även här fanns mkt delade uppfattningar om smärtnivån.  Jag skulle göra ett vaket ägguttag med smärtstillande och lugnande. Jag försökte att inte ha några förväntningar utan bara lita på dessa underbara läkare och fantastiska sjuksköterskor.

 

När vi kom fram blev vi varmt bemötta, en sköterska jag nu kände igen väl tog emot oss. Jag kände mig genast trygg och slappnade av. Vi fick ett eget rum med två stolar och ett bord och en säng. Sköterskan gav mig smärtstillande tabletter, en alvedon och en något starkare tablett som jag skulle bli lugn och varm i kroppen av, kommer inte ihåg namnet. Jose fick slinka iväg och lämna sperma som skall användas redan idag. Sedan fick vi byta om, jag skulle vara troslös, långa strumpor och en öppen operationsrock samt hårnät. Jag kände mig ju rätt van i den fina klädseln :) Även Jose skulle byta om till operationsrock, hårnät, tofflor. Vi skrattade lite och jag ångrar att vi inte tog en bild!

 

Sedan fick jag lägga mig i sängen jag kände hur jag började bli dåsig, varmt och lugn. Sköterskan kom in och satte en kanyl i armen. Jag märkte det knappt, men jag var så van med kanyler nu att jag kanske ändå inte brytt mig. Jag låg och dåsade ett tag och Jose satt på sängkanten och höll min hand.

 

Sköterskan dyker upp igen och säger att nu är läkaren redo att ta emot er, jag får hjälp att ta mig upp och hjälp att kissa innan vi ska köra igång. Jag hälsar på läkaren och även fast jag är i en dimma så märker jag att det är vår läkare TB som ska göra ingreppet, jag blir så glad och trygg. Det är samma läkare som vi träffade första gången som jag har haft turen att även göra ett av ultraljuden tillsammans med och nu ska han också ta ut mina ägg. Jag gråter av lycka, säkert lite på grund av alla andra känslor och att jag är så hög på smärtstillande.

 

Jag får lägga mig i en bakåtlutad stol, mina ben blir fastspända och strålkastaren sätts på. Jag kunde inte bry mig mindre jag är så avslappnad och varm och det känns som om jag ligger på ett litet moln. Jose står vid min sida och håller min hand. På andra sidan står en sköterska vid kanylen och är beredd att ge mer smärtstillande om det skulle behövas. Jag har läkaren och en sköterska mellan benen och på andra sidan väggen sitter ett helt team som skall ta emot äggen.

 

Jag får en bedövningsspruta in i livmodern och den känner jag knappt sen sätter ingreppet igång. Ingreppet går sedan till så att man med hjälp av ultraljud sticker genom slidväggen in till äggledarna och suger ut äggblåsor som forhoppningsvis innehåller ägg. De börjar på vänstersida och jag känner ett litet stick knappt märkbart och sedan hör jag teamet på andra sidan säga att vi har vårt första ägg. Jag gråter hejdlöst och känslorna svallar helt över. Jose stryker tårarna från mina kinder och kramar min hand. De fortsätter på vänstersida och går sedan ver till högersida, här känner jag att det verkligen sticker till och jag rör på mig. Läkaren frågar om det går bra och att jag behöver hålla mig stilla. Det gör så förbannat ont och han meddelar att han behöver sticka igenom ett par ärrvävnader och sammanväxningar. Jag får mer smärtstillande och stålsätter mig, ett par minuter till kan jag klara men inte mkt mer, jag grimarserar och svettas igenom min fina rock. Efter ett tag säger dom att nu är det klart och vi får se ett av äggen på en Tv-skärm. Man kan knappt fatta vad som hänt eller vad som är på väg att hända. Jag får lägga mig i rummet med e värmekudde och somnar direkt. Vet inte hur länge jag sov men när jag vaknar har Jose dukat fram med mackor och te. Vi äter och läkaren kommer in för att tala med oss. Han undrar hur jag känner mig och jag känner mig fortfarande lite yr och öm. Han berättar att de fått ut 7 ägg. Tror de var fyra eller fem på vänstersida och två eller tre på högersida. Jag känner mig lite besviken då jag vet att man kan få ut över 30 ägg men samtidigt behövs bara ett lyckoägg för att lyckas! <3

 

Vi får infomation om nästa steg, nu ska ägg och spermier läggas samman och de ska få befruktas på egen hand. Om de märker att de inte gör det kommer de injicera spermien in i äggen med hjälp av mikroskop. Det kan vara så att ett par ägg är för svaga, att ett par ägg inte kommer att befruktas och det kan vara så att även om de befruktas så kan de vara för svaga för att stoppa tillbaka vid en återförsel. Så han säger rakt ut, om vi ringer er imorgon så har inte något ägg blivit befruktat och är starkt nog att återföras. Då kommer vi avboka tiden för återförande och vi kommer att börja om med medicinering och ägguttag.

 

Åh herregud, när man nu kommit så här långt, så kan man ändå få börja på noll igen, vi kramar varann och ber till gud att våra ägg och spermier ska gilla varann, dom har ju faktist aldrig träffat varann. Snälla snälla gilla varann och bli starka som tusan.

 

Vi åker hem och jag är dåsig och öm hela dagen, jag väljer ändå att arbeta dagen efter. Jag skulle inte klara att sitta hemma och kolla på telefonen. Som "tur är" så är vi mitt i deadline och vi kör 100 % mailen svämmar över, kontorstelefonen ringer, tiden räknas ner till vi ska vara klara med allt och jag har inte tid att ägna mig mobil eller annat en minut den dagen. Lyckligtvis så ringer den inte heller och när jag kommer hem på kvällen är det dags att förbereda sig för ägginsättning. Vi vet inte hur många embryon vi har lyckats få ihop och det är två lyckliga men nervösa människor som hoppar i säng den kvällen!

Äntligen kom dagen när jag skulle få börja ta min nässpray, den hade stått bredvid sängen redo att användas i en månad. Jag hade kollat på den varje kväll innan jag somnade och varje morgon innan jag gick upp ur sängen. En påminnelse om att vi var på väg, att snart snart skulle vi få en chans att bli gravida, det var så nära men ändå så långt bort. Dagarna kryssades av i min kalender och en dag var det bara dags.

 

Jag kände inget speciellt de första dagarna. De biverkningarna jag sedan upplevde var sömnsvårigheter, instabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, värmevallningar och väldigt mörka tankar. Under hela hösten hade jag haft mkt konstiga tankar om min kropp. Här uppkom ännu mer och mörkare tankar, Om jag fortfarande var kvinna fast min kropp inte fungerade som en kvinnokropp, om jag skulle orka fortsätta leva om jag blev barnlös för resten av livet osv. Jag tror att dessa tankar påverkades av synarelan. Jag kände ändå att jag hade kontroll över situationen och jag ville absolut inte avbryta medecineringen och prova andra alternativ. Jag använda sprayen till mitten av januari. Den 17 januari skulle jag börja med mina sprutor. Jag var jävligt nervösmen tvingade mig att inte tänka på detta alls. Jag bad Jose hämta sprutan och jag tvinhgade bort alla tankar, jag visste att jag skulle bli  tvungen att bara ta av skyddshöljet, tvätta området och sedan sticka direkt. Skulle jag tveka så skulle det aldrig gå. Men det gick och jag var världens stoltaste. Det kändes kallt och konstigt att spruta in Puregon och det är obehagligt att behöva trycka in något själv i magen. Det är trögt och man måste ta i. Men vet ni? Det gör inte ont! Ni som snart ska uppleva detta, kör på bara. Tänk inte bara gör!

 

Sprayen skulle få min menscykel ur fas så att vi hade fullständig kontroll över den, så att jag var på precis rätt dag i cykeln när det var dags för ägguttag och insättning. Sprutan skulle få mig att producera ägg, stora fina starka och många ägg ville jag ha. Vi kunde inte få tid för uttag och insättning förns ett par dagar innan, äggen måste vara i precis rätt fas. Jag kände mig otroligt uppsvälld i nedre delen av magen, det spände och tryckte och man kände sig lite som en julgris som skulle födas upp till julafton. Vanligtvis har vi kvinnor bara ett ägg per månad.

 

Den 23 januari skulle jag komma på ultraljud i Uppsala, det var en stor och mycket viktig dag. Nu skulle vi se om min kropp svarade på medecinerna. Om jag hade producerat ägg, om mängden puregon jag har tagit har varit rätt (man kan bara göra en uppskattning första gången vad man tror och man är alltid rädd att ge för mkt som då ger överstimulering så ofta skriver läkaren en lägre dos första gången) Här får en hel del kvinnor börja om på noll igen, alltså avbryta medecinering och vara utan en månad och sedan börja om med annan spray och andra sprutor. Så det fanns helt klart anledning att vara nervös. Jag var så glad över attvara klar med min spray och så redo att nu äntligen få sätta igång med detta.

 

Jag tror att jag hade runt 7 äggblåsor denna gång, är så arg på mig själv att jag inte skrev upp detta :/ Men jag vet att jag fick ökad dos puregon och skulle fortsätta med sprutor. Jag skulle komma tillbaka på ultraljud den

25 januari igen, alltså bara två dagar senare.

 

Under den här perioden jobbade jag otroligt mkt då vi nyss bytt ekonomisystem och jag tror att det var väldigt skönt för mig att helt fokusera på något annat och inte ha tid att tänka på detta hela dagarna. Jag jobbade de flesta dagar 9-20 under januari- mars.

 

Så alltså två dagar senare var det dags att åka till Uppsala igen, mina äggblåsor hade växt till sig, de såg fina ut och jag skulle fortsätta med samma mängd, vi fick också tid för ägguttag den 30 januari!!!

Att ffå datum för ägguttag var stort, jag visste ju inte om hela den här processen skulle leda till ägguttag det är mkt som ska klaffa och jag var så glad att slippa börja om och att faktist få gå hela vägen under första medecineringen. Jag var med i en grupp på familjeliv där vi alla gick igenom detta, åt samma medeciner, var på ultraljud, hoppades och stöttade varann. Jag visste att det var inte många som fått tid för ägguttag. Många fick ändrad medecinering, var tvugna att hoppa av för att cystor uppkom osv.

 

Så ägguttag den 30 januari och bara två dagar efter den 1 februari skulle vi stoppa in ett embryo om allt skulle gå vägen. Jag ringde min familj direkt när vi kom utanför dörren, jag var så lycklig!

 

Det var snö och kallt, vi gick genom Uppsala med GPS på mobilerna och var i stan en timme innan mötet. Tror ingen av oss hade sovit nått den natten. Vi hittade rätt och värmen som mötte oss när vi kom in var enorm. Vi anmälde oss i disken och receptionisten/sköterskan tog oss i hand och presenterade sig och hälsade oss varmt välkomna. Vi fick slå oss ner och varje läkare och sköterska som passerade hälsade på oss. Man kände sig verkligen välkommen och sedd. När klockan var tio kom vår läkare TB och hämtade oss. Vi fick sitta ned i ett rum och berätta vår historia. Han berättade om olika steg i IVF behandlingen, tidsramen, och tillsist våra provsvar och chanser att lyckas. Alla som rör IVF har olika chans att lyckas. Det beror bland annat på äggkvalite, spermakvalite, ålder, livsstil. Vi fick en procent på ca 40 % chans och det är högt. Men samtidigt var han noga med att berätta att de här siffrorna inte alltid behöver stämma och att en del kvinnors kroppar stöter bort insättningarna gång på gång utan vidare anledning, att en del har problem att få ägg och spermier att befrukta sig med varann även om det är hög kvalite på dem båda, att man kan ha bra äggkvalite fast man har svårt att producera mkt ägg som behövs vid IVF.Jag fick göra ett till ultraljud och jag bara hoppades så innerligt att ingen dum cysta skulle ha växt sig stor igen så att vi var tvugna att avbryta och göra en till operation innan. Men jag hade turen på min sida, det fanns små cystor men ingen som hotade vår behandling :) Vi fick ett tidsschema och fick gå vidare till en sköterska som skulle prata medecinering.

 

Vi slog oss ned och fick ett datum vi skulle börja med medicinering, det var alldeles innan jul. Jag skulle börja med nässprayen Synarela två ggr per dygn. Biverkningarna på den är väldigt många och sköterskan var noga att säga att jag skulle höra av mig om jag kände att jag inte klarade av den, då skulle vi kolla på alternativ. Några biverkningar är tex sömnsvårigheter, viktökning, huvudvärk, muskelvärk, depression, instabilitet, blödningar från livmodern och ökad behåring. Det är ju ingen medecin man skulle kasta sig över och vilja prova men jag kände att hur mkt sämre kan jag må? När vi talat klart om sprayen så tar hon fram en spruta, jag var inte beredd på att jag skulle använda sprutor och jag är livrädd för sprutor. Jag skulle ta puregon en gång per dag. Hon ger mig sprutan och ber mig att prova sticka mig själv. Jag kollar på henne som om hon är sjukt i huvudet? Att jag ska prova sticka mig? Varför då? Aldrig i hela livet! Jag säger att nej jag väntar gärna tills det är dags men hon säger att det funkar inte så, ingen åker härifrån med ett recept utan att ha provat att sticka sig tillsammans med en sköterska. Jag börjar svettas och inser att jag kommer behöva sticka mig själv. Det är ju tillräckligt jobbigt när någon annan sticker mig men att sticka sig själv.. Sköterskan kollar på Joseoch säger, ja asså din sambo kan ju ockå välja att sticka så slipper du göra det själv. Jag kollar på Jose som sitter i stolen bredvid med svettpärlor i pannan och jag vet att han tycker att det är snäppet obehagligare än jag. Jag tänker att nejfan skärp dig nu Lindha, ska det bli några barn så är det bara stoppa sprutan i magen och så gör jag det bara. Och vet ni det var skitläskigt, det var segt och man var tvungen att trycka och nålen var lång och skulle in i sin helhet men jag fixade det, och det gjorde inte ont. Var bara obehagligt!

 

Sen gick vi därifårn nöjda och glada och minst sagt förväntansfulla, vi hämtade ut medecin för över 2000kr (!) på apoteket och åt en lunch ute för att fira.

 

 

Vi blev ställda i IVF kön i augusti 2012. Ett par veckor in i september fick vi vårt första brev hem från landstinget att vi var registrerade i kön. Kötiden i Sthlm ligger på minst ett år, varierar hela tiden men kan vara ända upp till tre år. Vi fick ett guldtips från JÅE så jag ringde upp numret som stod på brevet, dit man skulle ringa om man hade frågor. Jag bad om att få oberopa tre månaders vårdgarantin. Vilket betyder att vi skulle få komma på ett första samtal inom tre månader på någon IVF klinik i Sverige. Det kunde bli allt från Malmö till Umeå. Men vi kände att det spelar oss ingen roll. Vi visste att det skulle bli en hel del resor till orten vi skulle få tilldelad. Infomationsträff, ultraljud, uttag och insättning, uppföljning, osv. Men vi tänkte att vi får väl bara ta semester och dra iväg. Om man verkligen vill någon så löser sig resten. Tanten i luren sa tveksamt, du är medveten att du kan få göra din IVF behandling i Umeå? Hon säger att hon ska registrera detta och att vi kommer få meddelande per post med mer information. Aldrig har det varit mer spännande att komma hem från jobbet och se vad för post som ligger på hallmattan och aldrig så jobbigt med besvikelsen att det inte kommer någon infomation.

 

Jag börjar googla på IVF och hamnar på många bloggar, de flesta som gjort flertalet försök utan att blivit gravida. Det är så deprimerande och man vet inte om man ska hoppas eller försöka att inte hoppas för mkt att det ska fungera. Jag och Jose pratar mkt om hur vi tror att det kommer att kännas att gå igenom detta, hur vi kommer ta en besvikelse, hur det kommer kännas att leva i ovisshet ett par veckor innan man får göra testet, vi kom varann mkt nära under den här tiden. Vi kom fram till att vi skulle hoppas på första men inte förvänta oss att det kommer fungera, att det oftast tar tre försök.

 

Den här hösten var väldigt jobbig, jag hade precis fått veta att min kropp inte fungerar som en kvinnokropp längre, vi stod i kön och stampade och visste inte riktigt om det här med vårdgarantin skulle fungera, vi visste att chanserna för att en IVF behandling lyckas aldrig är över 50%. Jag tyckte att det började bli svårt att komma upp ur sängen på mornarna, jobbigt att hitta på saker, tappade glädjen med det mesta. I det här skedet hade jag tre nära kompisar som var gravida, och en nära vän som snart skulle föda sin son. Det är svårt att vara glad för andras skull när de får något man själv kanske aldrig kommer att få som man längtar så fruktansvärt efter, som hela kroppen skriker efter och som man inte kan styra över själv. Det spelade ju ingen roll hur mkt jag kämpade eller hur mkt jobb jag la ner, jag kände mig så maktlös. Att bara sitta där och kolla på alla lyckliga par och acceptera att jag kanske kommer vara barnlös för resten av livet. Men innest inne var jag ju superglad för mina vänners skull och det vet de om! Jag fick iaf hjälp av en kär vän att hämta hem en häst, och det blev nog min räddning. Att hänga i stallet varje dag gjorde gott för mina tankar och min själ.

 

En dag när jag kom hem i början av November låg ett brev på hallmattan, det var ett brev från Carl Von Linne kliniken i Uppsala. Jag skrek rakt ut och ringde Jose innan jag vågade öppna brevet. Vi bestämde att vi skulle öppna tillsammans när han kom hem från jobbet. Jag har kvar brevet än idag, sitter och kollar på det nu medans jag skriver :) Det stod att vi var välkomna till Carl Von Linne kliniken för infomation om IVF behandling. Glädjen vi kände då är helt otrolig! :D Det var en av klinikerna vi verkligen hade hoppats på dels för att Uppsala är nära men framför allt för att de har ett oerhört gott rykte och bra resultat på sina IVF behandlingar. Vi hade tid för infomation den 21/11 kl tio. Det var bara att ta ledigt från jobbet och vänta! :)

 

Vi avslutade med att ta prover på mina ägg och ställa oss i kö till IVF. Sen gick vi med tunga steg ut från kliniken. Ute sken solen, fåglarna kvittrade men jag märkte inte knappt det..

Dagen var kommen, dags att opereras. Jag hade gått på samtal och berättat om min rädsla för att sövas. Jag fick därför börja med att lägga mig ner och få ordentligt med lugnande. Jag duschades och gjordes iordning och sa hejdå till Jose innan jag rullades ner för vidare förberedelser. Läkarna var sena och jag fick ligga i ett väntrum innan jag fick komma in på operationsbordet. Det hela var en riktig dimma, jag fick påfyllnad av lugnande hela tiden och väntetiden hjälpte inte direkt till att få mig att slappna av.

 

Operationen var iaf väldigt lyckad, cystat stack dom hål på och sedan sög dom ut innehållet. Jag skulle sedan vakna upp någon timme efter men jag hade otroligt svårt att vakna. Det var väldigt läskigt, jag var vaken i huvudet. Jag hörde att de pratade med mig, jag vet att Jose var där. Min kropp sov, jag kunde inte öppna ögonen eller röra armarna. Jag har varit i det tillståndet förut och blev väldigt rädd och stressad inombords. De försökte få i mig socker men jag kunde inte tugga eller dricka. Jag fick sockerdropp och en strösocker i munnen och sakta, sakta kunde jag öppna mina ögon, det tog ett tag till innan jag orkade pratat eller röra mig. Troligen fick jag en "baksmälla av allt lugnande" de hade stoppat i mig, och som jag själv ville ha såklart. Någon annan förklaring till varför jag inte kunde vakna upp fick jag inte.

 

Under tiden jag var halvtborta så kom läkaren som opererade mig in i rummet, han pratade på om operationen och jag kommer inte ihåg ett smack, bara ett par ord om sammanväxningar och ärrvävnader. Inte heller Jose hann snappa upp något då han bara fokuserade på om jag orkade hålla ögonen öppna eller inte. Så vi åkte därifrån med informationen om en mkt lyckad operation. Jag var i min bakfylla ett par dagar innan jag kom igång och blev normal igen. Jag bad sedan om utdrag ur journaler + operationsberättelser. Man vill ju fylla på mappen :-)

 

Vi fick en ny tid hos MamaMia där vi skulle prata om fortsättningen.

Jose fick en snabbtid och ett par veckor senare fick vi brev hem i posten. Hans sperma var av högsta kvalite! Han var så glad och det unnar jag honom. Jag blev såklart också glad, det här skulle verkligen underlätta för oss om det skulle bli IVF.

 

Men också var det jobbigt, nu var det svart på vitt att det är mig det är fel på, det är min kropp som inte fungerar. Det är min kropp som förstör för oss, det är min kropp som stoppar oss att få barn. Att Jose skulle kunna skaffa barn redan idag med någon annan som hade en frisk kropp. Jag var den som stoppade hans dröm att bli far. Här startade känslor som gav så mkt dåligt samvete, att jag höll honom ifrån hans dröm, att felet låg hos mig. Det var i perioder riktigt jobbigt och även om jag aldrig trodde att han skulle lämna mig så slog dom tankarna mig ibland. Tänk om han lämnar mig nu? Då står jag här helt själv. Vad fan gör jag då? Jag var så otroligt rädd att han skulle lämna mig. Men eftersom han är världens bästa pojkvän i hela jävla världen fanns han där för mig varje dag. Han kunde trösta mig 7 kvällar på rad när jag grät på kvällarna. Han sa aldrig ett ord om att det var jobbigt att jag var så ledsen eller att nu får det vara nog, han lät mig sörja min kropp, han lät mig må dåligt och han tröstade och fanns där för mig. Jag kommer vara dig evigt tacksam för resten av mitt liv. Då höll mig uppe i den här perioden och snart skulle vi kliva in i en ännu jobbigare period, den jobbigaste i mitt liv hittils.

 

 

Den där dagen vi hade väntat på så länge i April den kom äntligen. Vi fick börja med att ta en massa blodprover och sedan fick vi träffa vår läkare JÅE. Vi fick berätta vår historia från början, jag fick visa upp min tjocka mapp med alla papper, den innehöll jornaler, operationsberättelser, och olika utlåtanden om min kropp.

 

Jag fick sedan göra ett gynundersökning och Jose blev ¨ställd i kö till att göra ett spermaprov.

På gynundersökningen syntes min cysta igen, som nu hade vuxit och blivit större.

 

Vi satt oss ner och pratade, JÅE sa att han ville ställa oss i kö till IVF. Men för att få ställa sig i kö måste man ha gjort ett spermaprov, man får heller inte ha några cystor eller annat som stör. Så jag hade inget val, jag skulle behöva opereras igen. Jag beraättade om min oro att genomgå ännu en operation. JÅE var så lugn och bra och övertygade mig om att det här var våran chans, att han tyckte att jag skulle opereras och testa att göra IVF. JAg kände ju innerst inne att det här var vår enda chans, vad skulle vi annars göra?

 

Så jag fick en operationstid och Jose en lämna spermaprov tid. Sedan skulle vi ses igen och prata igenom resultaten. Jag fick vänta ett par månader på min operation, fick tid i slutet av Juni.

 

 

Dagen var spolning av äggledare hade kommit. Jag hade såklart googlat som en galning och sett att många blir sövda, många klarar det genom att vara vakna, många tycker att det gör väldigt ont och en del tycker att det knappt känns. Självklart spelar det såklart roll hur mkt dom måste trycka på och om man har stopp eller fri passage.

 

Jag var sjukt nervös den där morgonen när jag kom till Ultragyn. Jag hade min syster med mig och försökte att tänka på att det här är ett steg närmare barn.

 

Jag fick komma in och lägga mig i en gynsäng, fick klä av mig och mina ben blev fastspända i gynställning. Jag har lite svårt för den ställningen med fastspända ben och vara naken samtidigt som man ska slappna av och någon

tänder en strålkastare mellan benen.

 

Processen går till så att de går in genom livmodern och sätter in en kateter i äggledaren, sprutar in vätska och ser om den kommer ut. Att gå in genom livmodern var väldigt trångt och de fick ta en ballong för att utvidga min livmoder, det gjorde ont det ska jag inte sticka unde stol med men jag hade upplevt så mkt större smärta att det här var en barnlek. Och om det på något vis kunde hjälpa mig att få barn så var det så värt det. De kämpade på och till slut kom de in, de kunde då enkelt sätta in kateten och se att jag hade fri passage. Första tanken var yes! Jag har fri passage, men sedan blev det mer fan att det inte var något litet stopp som de kunde spola bort och som kunde vara förklaringen till allt detta. Jag hade läst om många som bivit gravida direkt efter en spolning att det var det lilla som behövdes.

 

Men så var inte fallet för mig, vi skulle få fortsätta leta och nu fanns inget mer vi kunde göra innan vi skulle få komma på vårt första utredningsmöte på Mama Mia kliniken i City.

 

Kontaktade jag min husläkare och berättade om min oro, han skickade mig till en gynspecialist i Kista. Jag fick en undersökningstid där och tog med mig min mapp med operationspapper, journaler från västerås osv. Han läste igenom allt, tog av sig sina glasögon och tittade på mig ett tag. Sedan säger han, jag har då aldrig sett en människa som har haft över 400 i sänka. Jag är glad att se att du sitter här idag och så tar han min hand. Han säger, jag vet att du vill skaffa barn, jag ska inte säga något om dina utsikter förns jag har undersökt dig men snälla lova mig att försöka vara glad över att du lever idag. Där och då fick insåg jag att det inte hade varit en självklarhet att jag hade överlevt, där och då fick jag tankar som jag bär med mig än idag och hoppas att jag tar med mig för resten av livet.- Att jag lever och att jag är så oerhört tacksam för det.

 

Han hittade en ett flertal cystor på min livmoder och runt omkring, jag fick diagnosen endometrios. Att beskriva endometrios ger jag mig inte in på men jag ger er en del av Wikipedias förklaring:

 

Endometrios är en kronisk gynekologisk sjukdom som innebär att rester av livmoderslemhinna vandrar ut i kroppen, i stället för att följa med menstruationsblodet ut genom slidan..

 

Endometrios kan försvåra möjligheten att bli gravid, jag hade också en stor cysta på vänstra äggstocken. Han frågade om jag ville operera bort den, men jag tackade nej. Det var ett svårt beslut då cystan kunde försvåra möjligheten att bli gravid men samtidigt skulle ännu en operation göra mina möjligheter mindre. Jag var fortfarande i ett lose - lose senario.

 

Jag fick en tid för att spola äggledarna, där skulle vi se om jag hade fri passage eller om något från tidigare operationer hade täppt till dom.

Så i Januari 2011 uppkom mina tankar, att nej nu vill jag inte vänta längre. Jag vill ha barn nu - gärna på en gång. Jose var med på noterna, jag visste att han längtade efter barn. Vi bodde fortfarande i Oslo. Vi hade fast jobb och bostad där. Inget man bara bryter upp på en månad. Jag var 25 år och skulle fylla 26 i februari. Min tanke innan var att stanna något år till i Oslo, jag ville spara mer pengar, jag höll på att utvecklas på jobbet och kände att Oslo hade mer att ge. Men något inom mig var viktigare. Att flytta till Sverige när vi skulle skaffa barn var något vi hade talat om länge. Så vi startade 2011 med att dra igång projekt Sverige.

 

Jag kom tillbaka till Oslo i februari, svag, blek och tanig efter 17 dagar på sjukhus och två veckor hemma i Aspa. Jag och Jose bokade in en veckas semester till Barcelona i maj och det var även då jag slutade med P-piller. Vi var så förväntansfulla, jag tänkte att jag kommer säkert vara gravid i sommar. Fan vad coolt! Jag hade bara en kompis som hade barn och det var Mimmi. Tänk vad chockade alla skulle bli. Vi sa inget till vänner och familj för vi ville att det skulle bli en överraskning. Juni kom och mensen likaså, Juli kom och mina vänner festade som aldrig förr själv var jag inte så sugen gick mest runt och hoppades att jag var gravid.Vi hade precis flyttat till Sverige och letade jobb och lägenhet i Stockholm.  Augusti kom och mensen likaså. Jag började med ägglossningstest under hösten och vi prickade in dessa dagar perferkt men likaväl kom mensen. Vi köpte bostad och fick fasta jobb i November. Så jävla redo var vi. Jag kommer ihåg att jag på juldagen 2011 berättade för ett par tjejkompisar, då hade vi försökt i ett halvår och det kändes som en evighet. Speciellt eftersom jag hade längtat så intensivt i redan ett år.

 

Vintern blir riktigt tung och tankarna om att något är fel med min kropp är starka,  vi bestämer oss för att söka hjälp under våren 2012. Vi bokar in oss på en privat klinik i Sthlm där väntetiden skall vara bland de kortaste, vi får vänta fyra månader och får en tid i April. Jag vill ju såklart att något ska ske snabbare och vill bara få ett svar så snart som möjligt, all ovisshet gör mig galen och mensen kommer som ett misslyckande varje månad.

 

 

När man har blivit gravid genom en IVF stimulering så ingår en del extrakontroller. Varför vet jag inte egentligen, men jag är glad över alla extrakontroller vi kan få. Den 28 augusti skulle vi på ett tillväxtultraljud för att kontrollera att bebisen växer som den ska. Vi fick då reda på att bebisen var lite liten, 16,5% mindre än normalkurvan men fortfarande inom normalvärdet. Du lilla älskade barn vägde 1655g och skulle legat runt 1985g. Så klart blev vi väldigt oroliga men de kollade också att navelsträng och livmoder gav tillräcklig med näring och det gjorde den. Jag fick åka hem med restriktioner att äta och vila ordentligt. Vi fick sedan en ny tid två veckor framåt.

 

Så den 11 Sep var det dags för nästa kontroll, jag var säker på att den lille busen hade växt. Jag hade tid klockan åtta och skulle vara på jobbet klockan nio för ett viktigt möte med Indien som skulle sitta redo på andra sidan jorden. Senare under dagen skulle jag sitta med upplärning för min vikarie.

 

Jag får komma in och allt verkar se bra ut, de mäter magsäck, rygg, lårben och andra ställen. Det är svårt att se vad de mäter eftersom bebisen nu är så stor och man kan knappt urskilja vad de är som visas på TV:n. Men jag fick se ditt lilla ansikte i profil och det var då det sötaste lilla ansikte jag någonsin sett ;) plus en massa hår i nacken, så att du har mkt hår det vet vi :D Kanske precis som mig som hade tjockt svart hår :-) Tårarna rinner ner för kinderna och jag får en papper att torka med av barnmorskan. När hon drar kameran över magen så boxar du på den med dina små händer och sprattlar runt.

 

När vi är klara så går hon till sin dator och lägger in alla värden. Hon sitter där ett tag och jag väntar tålmodigt. Kollar på klockan och undrar hur lång tid detta kommer ta? Allt såg väl bra ut? Hon ber mig komma fram och visar kurvan som vi kollade på förra gången. Jag ser att bebisen har rört sig uppåt och utåt, ligger utanför normalvärdet. Bebisen var nu 24,1% för liten.. Tankarna snurrar, vad menas med det, vad händer nu? Jag sätter mig ner, glad över att ha det lilla pappret i handen där jag kan samla upp tårarna. Hon säger att inom 24h ska jag genomgå en undersökning och frågar på vilken klinik jag har valt att föda. Jag svarar Danderyd och hon lyfter luren och ringer. Jag hör inte vad de säger, jag är så inne i mina egna tankar. Hon säger att de väntar på mig på Danderyd nu på direkten. Nu på direkten? frågar jag dumt. Ska jag åka nu? Jag ska ju till jobbet!

Hon säger att det blir nog inget jobb för dig idag och jag nickar, hon kramar min hand och säger att Danderyd är ett mkt bra sjukhus och önskar mig lycka till. Jag klämmer fram ett ynkligt, vad ska dom göra med mig där? Bara några vanliga kontroller svarar hon.

 

Jag ringer en taxi i hissen ner, och den väntar på mig när jag kommer ut. Jag ringer upp min chef och berättar läget, hon säger åt mig att ta det lugnt och att hon kommer avboka mina morgonmöten så får vi höras senare. Klockan är strax efter nio och såklart hur mkt bilköer som helst, skulle gått fortare att åka kollektivt men vem vill sitta och tjura på tunnelbanan? Jag ringer Jose och försöker låta så lugn som jag kan, jag vill inte att han ska åka från jobbet, jag vill inte att han ska bli orolig men såklart blir han det och såklart vill han åka från jobbet, Men det skulle ändå ta honom minst en timme att ta sig till sjukhuset och då skulle jag antagligen redan träffat läkaren så jag säger att jag ringer honom när jag vet mer och lovar att ringa direkt om läget är allvarligt.

Jag ringer också mamma som inte svarar, Jossan som inte svarar, till sist får jag tag på Tess och hon får prata med en hysterisk Lindha.. Stackarn. Tess frågar mig om jag vet om dom kommer att plocka ut barnet, då blir jag ju ännu mer orolig, ska jag föda idag? Herregud.

 

Jag kliver ur taxin och ringer Cissi, så skönt att Cissi jobbar på "mitt sjukhus". Hon svarar men är upptagen med en patient och lovar att snart höra av sig. Jag letar mig fram till förlossningens specialistvårdsavdelning och får vänta i väntrummet. Där sitter en kvinna med världens största gravidmage och svettas och ser mkt plågad ut, en annan tjej som ligger i soffan och väntar på undersökning eftersom hennes vatten har gått.

 

Jag får lägga mig i ett rum där de kollar CTG på bebisen hjärta, min puls och sammandragningar. Min barnmorska brukar fråga mig om jag har haft några sammandragningar och jag säger alltid nej. Vet lixom inte om jag har haft det eller hur det ska kännas. Jag får också en liten apparat att ha i handen där jag ska trycka om bebisen rör sig. Jag ligger där och känner att bebisen rör sig ju nästan hela tiden, 20 min skulle jag ligga. Efter 20 min kommer läkaren in och frågar om jag tycker bebisen rör sig mkt? Ja nästan hela tiden säger jag. Hon förklarar att jag har väldigt kraftiga och täta sammandragningar och jag kollar frågande på henne. Nu kommer en till säger hon och jag känner hur det gör ont igen. Jag trodde att det gjorde ont för att bebisen försökte röra sig och att det var för lite plats och det var därför magen blev så hård. Vad fel man kan ha? Jag förklarade då för henne att om det här är en sammandragning så har jag haft massor och speciellt senaste veckan. Jag får ligga i 40 min till.

 

Jag får sedan träffa en ny läkare som vill göra gynundersökning, hon ska kolla livmoderhalstappen, den är förkortad men inte under 2,5 cm och då skall det inte vara någon fara. Jag blir mätt över magen och den ligger ungefär på normalkurvan, jag får väga mig och vågen visar 8kg upp sen inskrivning. Här dyker min syster upp, som har åkt från Uppsala när hon hörde vad som hänt. Är hon inte underbar? <3 Läkaren frågar hur mkt jag jobbar och jag säger heltid. Och jag medger även att jag jobbar ju en heldel övertid och när hon frågar om jag har ett stressigt jobb så svarar jag ja. Läkaren säger att hon skall gå ut och prata med en annan läkare. När hon kommer in igen så säger hon att vi vill sjukskriva dig 100% fram till förlossning. Jag tappar hakan, vaaaa? Jag visste inte änns att vi pratade om sjukskrivning. Jag får en chock och säger att nej det går verkligen inte, min syster hoppar in och tycker att det är en mkt bra ide.. och jag får efter mkt om och men till att jag blir sjukskriven 100% i två veckor, alltså fram till nästa kontroll den 25 sep.

 

Jag får åka hem med restriktioner, vila och äta. Röra på mig med försiktighet och vara still om jag får mkt sammandragningar.

 

Nu har jag varit hemma i snart en vecka och det känns faktist väldigt bra,  chocken har lagt sig att jag är sjukskriven - Att jag inte får jobba. Jag tycker det är rätt skönt, och jag vet att jag har jobbat för hårt hela året så nu ska jag unna mig att vila och framförallt göra allt jag kan för att bebisen ska må bra och växa. Dra ner på all stress, äta oftare och vila mer. Det är det viktigaste av allt att du mår bra lilla hjärtat.

 

Dagarna rullar på, idag var Jossan här och åt frukost i tre timmar, det var sjukt mysigt! Sen har jag gått en promenad, lagat lunch och badat i två timmar, lyssnat på sommarprat och lagat middag. En riktigt bra dag :-)

 

Jobbet löser sig, en kollega från Finland flyger över ett par dagar samt en kollega från Norge. Sen får min vikarie bara köra som fan, men hon verkar rätt tuff och klarar nog detta utan upplärning. Hon får precis samma start som jag fick. Komma in i ett kaos utan upplärning och bara lösa problemen. Jag fixade det och jag är säker på att hon fixar det.

Älskade lilla barn, hur kan du göra mig så orolig när du inte änns har kommit ut än? Hela början av graviditeten var ett stort orosmoment och sedan släppte man det lite och började njuta. Nu är en ny orosfas, för du vill inte växa som du ska. Jag känner inom mig att det är en otroligt bestämd liten krabat som är där inne i magen. Ingen man bestämmer över. Du blir sur och säger ifrån om jag ligger på fel sida på natten, du gillar inte att jag dricker kallt vatten, du tycker inte om när läkaren gör ultraljud då vill du vända dig om och du boxar bort den lilla apparaten som glider över magen. Jag älskar det, jag älskar att du har en stark vilja och jag älskar att känna att du gör som du vill.. Kan man känna på dig sånt? Kan man lära känna sitt barn i magen? Nu är vi i det stadiet att du äter/ tar bara upp så mkt näring du vill ha och inte ett gram mer. Navelsträng och moderkaka har fått högsta betyg, den skall transportera all näring till dig. Läkaren trodde att du kanske var svag och inte orkade få i dig näring, men efter att ha sett din boxningsmatch, dina fina flaxande armar och ben. Så bedömer dom dig som aktiv och pigg. Så snälla älskade barn kan du lyssna på mig och snälla ta åt dig lite mer näring? Jag vill att du ska växa nu.

 

Att hela tiden känna sig pressad att äta gör hela matprocessen jobbigare. Jag är inte sugen på mat, inte på godis inte på nått annat än sallad och frukt. Jag äter ju självklart tre mål mat om dagen ändå. Första tuggorna går bra med sedan är det bara att tänka på nått annat och tugga.

 

I fredags var jag och Jose i Kista Centrum och köpte den minsta overallen som fanns, den var så söt. När vi kommer fram till kassan frågar kassörskan om vi ska ha barn? Ja svarar jag och står där i mina mamma jeans och ett linne. När kommer bebisen frågar hon. Det är typ en månad kvar svarar jag. Oj men gud det ser ut som om du har fyra månader kvar.. Jaha okej säger jag och går. Efter ett tag blir jag så sjukt arg, så kan man väl inte säga till någon? Samma sak med en tjej på jobbet som frågar om jag är beräknad i år eller början på nästa? Toppen på bägaren var nog ikväll när min vinterjacka som jag tänkte prova på skämt går igen utan problem och den är i storlek S.

 

Nu ska jag hoppa i säng och sluta grubbla över hur mkt du har växt sedan senaste vägningen. Huvudsaken du mår bra så får magen vara hur stor eller liten som helst.

 

 

Hur träffades då jag och Jose? Jo det ska jag berätta.

 

Jag hade varit singel länge, egentligen i fem - sex år förutom ett par kortare förhållanden och ett par killar man dejtade men som man inte riktigt var tillsammans med. Jag vet inte om det berodde på mig eller dom men inget fungerade. Jag ville ju träffa någon. Efter en riktigt strulig sommar kände jag att jag ville uppleva nått nytt. Jag var trött på mitt jobb, jag var trött på kungsör och jag var riktigt trött på killar.

 

Jag, Matilda och Jossan hade pratat om att dra iväg och resa sedan ett par år tillbaka. Men för att göra det behövde vi pengar, mycket pengar! Vi hade under den här tiden två killkompisar som bodde i Oslo. Alla pratade om att Oslo var en guldgruva, att där fanns både jobb, bra uteliv och mycket pengar att tjäna. Jossan hade precis flyttat till Skåne och blivit dödskär men jag och Matilda packade våra väskor och bestämde oss för att dra. Jag sa upp mig från jobbet, sa upp min lägenhet och sa hejdå till familjen - min stora trygghet. Varken jag eller Matilda hade varit i Norge eller Oslo förut. Vi visste i princip ingenting. Vi hade sökt lite jobb och letat lägenheter från Sverige men det var svårt, så vi skulle bo hos vår kompis Chris i ett par veckor.

 

Jag minns fortfarande bussresan, vi åkte nattbussen och hela bussen snarkade ikapp utom jag och Matilda. Vi satt längst fram i bussen, rakryggade och spända! Vad hade vi gett oss in på? Lämnat all trygghet hemma och rest till ett annat land där vi aldrig varit förut där vi skulle bosätta oss ett tag framåt. Vi åkte över en stor backe och när vi kom ner på andra sidan såg vi Oslo för första gången, det var mörkt ute men hela staden var upplyst. Klockan var halv fem på morgonen och vi var klarvakna. Det var så jävla vackert!

 

Chris hade två andra inneboende killar, vi visste att de var från Köping men de var inga namn vi kände till. Vi tar oss hem till Chris och ska precis gå in genom dörren när den öppnas och någon rusar ut. Det här är Jose säger Chris. Jose kollar stressat upp och hejjar, förklarar att han har försovit sig och säger någon i stil med vi ses senare innan han springer. Det var vårt första möte.

 

Dagarna som kommer letar vi jobb och boende, vi fick boende bara ett par dagar efter att vi kommit till Oslo, ett kollektiv där vi bodde ihop med sex andra tjejer när vi var som flest. Vi hade så otrligt kul ihop och varje helg hade vi stora fester hos oss. Jose hade hjälp oss med jobb och vi jobbade ihop på posten. Vi kom varann väldigt nära, vi umgicks hela dagarna på jobbet och på kvällarna hittade vi också ofta på saker ihop men var altid fler. Jag kände mig så lugn och trygg i hans närhet! En kväll när vi var ute och festade/dansade så kysste han mig ( han säger att jag kysste honom men det var han som började ) sedan den kvällen strulade vi lite på fyllan och att festa fyra dagar i veckan var inget konstigt, vi kom alltid på en ursäkt för att gå ut och ta ett glas eller för att ha fest hemma hos oss.

 

Matilda tyckte att vi borde gå på en dejt men jag kände lixom att nej det kommer ändå inte bli något, så här har jag ju hållt på i flera år hemma. Jag vet att det inte kommer leda till något och jag orkar inte hoppas och bli besviken. Men Jose bjöd ut mig på dejt, typ min första någonsin och jag var så nervös. Jag var inte alls säker på vad jag kände men hela min kropp vibrerade när vi rörde vid varann.  Vi fortsatte att träffas själva och i grupp och jag gillade hur han fick mig att känna mig, som om jag var världens vackraste, roligaste och bästa tjej. Aldrig hade jag upplevt den känslan förut. Jag kände mig så stark med honom!

 

Jag och Matilda jobbade hårt i Oslo och tjänade snabbt ihop alla pengar vi behövde till vår resa och det var dags för oss att åka hem i slutet av december. Då hade vi varit där i fyra månader. Sista natten som jag hos Jose och ingen av oss sov en blund, vi hade skjutit upp min hemresa och jag hade vägrat tänka eller prata om det. Men när jag låg där och såg på honom, världens finaste kille som gav mig så mkt kärlek, som fick mig att må så bra, något jag aldrig förr upplevt så kände jag att nej nu fan ska jag sattsa. Jag ska ge det ett försök och jag ska ge det mitt bästa försök. Jag frågade om vi skulle bli tillsammans och Jose log och sa att det ville han gärna! Kändes som om mitt hjärta skulle explodera, jag var så lycklig!

 

Vi visste att det skulle bli tufft att bo i olika länder, och han var medveten om att till hösten skulle jag dra iväg och resa med mina bästa vänner. Så vi hade inte de bästa förutsättningarna. Men den vintern och våren reste vi fram och tillbaka till varann. Och under sommaren flyttade jag in hos honom och jobbade i Oslo. När hösten kom var det med blandade känslor jag reste iväg på mitt livs resa med mina tjejkompisar. Men jag gjorde så rätt. Vi hade så grymt kul, jag växte otroligt som person, lärde mig en massa om mig själv och fick upplevelser för livet. Jose skulle möte upp mig på vår sista destination Thailand. Jag var så nervös, jag hade saknat honom så mkt men tänk om hans känslor förändrats, eller tänk om det inte kändes rätt när vi sågs.

 

Vi möttes på Bangkoks stora flygplats och när jag såg han blev jag så varm i kroppen, där och då kände jag att den här killen släpper jag aldrig!

 

Jose, du får mig alltid att känna mig trygg och stark. Känns som om jag kan göra vad som helst så länge jag har dig vid min sida. Samtidigt är jag inte rädd att visa mig liten och svag inför dig, jag vet att du älskar mig ändå. Hur du alltid får mig att känna mig så snygg och samtidigt så smart, det är inte bra för mitt ego :)

Jag älskar den Lindha jag är när jag är med dig!

 

Jag har alltid vetat att jag velat ha barn. I tonåren var jag helt inne på att skaffa barn tidigt, gärna när jag var mellan 20-25. När jag sedan kom in i den åldern var jag verkligen inte mogen för barn. Jag levde verkligen livet och alla tankar om barn sköts upp. Jag kände att det var tusen saker jag ville hinna innan. Jag ville ha en ordentlig utbildning, jag ville känna att jag hade levt livet, festat klart, jag ville självklart hitta mannen i mitt liv och verkligen vara säker på att det var honom jag ville leva med resten av livet, jag ville spendera mkt tid med denna man innan vi skaffade barn, jag ville resa runt jorden och jag ville bo utomlands. Jag ville växa som person, lära känna mig själv, ha en stabil ekonomi med bra sparande och fast jobb.

 

Ja det var mkt jag ville skulle vara på plats innan. Jag har lärt mig nu i efterhand att man inte behöver ha allt så planerat, att ett barn kommer när det kommer. Visst kan jag önska så här i efterhand att vi börjat försöka tidigare.

 

Det som fick mig att börja vilja försöka var efter att jag julen 2010 fick en brusten blindtarm, det blev en komplicerad situation som ledde till att jag idag inte kan få barn på naturlig väg. Mer om hur det gick till kommer senare. Jag visste såklart inte redan då hur läget egentligen låg till. Men jag kommer ihåg ett ögonblick när tanken slog mig för första gången. Min blindtarm var brusten, jag hade över 400 i sänka, jag var sängliggandes, orkade inte lyfta armen själv, var så trött och svag och hade legat på enbart dropp i ett par dagar. Jag fick även antibiotika i stor mängd direkt in i kroppen med hjälp av dropp tre ggr om dagen. Jag vet att mamma och pappa var på mitt rum och att det diskuterades vad nästa steg skulle bli. Det pratades om en ny operation, där de skulle sticka hål på "varklumparna" som fanns i min mage och sedan suga ut dem. Eller så skulle detta göras med hjälp av dränage, då skulle de stickas hål på från utsidan av magen och sedan skulle jag ha dränagepåsar på magen. Tror inte jag behöver förklara att jag var otroligt osugen på båda dessa alterntiven. Jag ville absolut inte sövas och opereras och verkligen inte ha dränage påsar på magen... Jag frågade vad biverkningarna av de båda sätten var.. Läkaren berättade om olika saker och jag fastnade vid orden "det kan bli problem längre fram vid olika tillfällen i livet" Jag kände direkt att det handlade om barn och frågade rakt ut om det kan bli problem att skaffa barn? Han svarade att ja, det kan bli svårigheter att skaffa barn, att alltid när man opererar i nedre delen av magen finns det en risk. Och eftersom jag gjort en misslyckad operation plus skulle göra en till så fanns den risken. Jag minns känslan, hur mamma kollar på mig med tårar i ögonen och hur jag känner mig svagare än någonsin. Hur jag tänker: hur fan kan detta hända mig? Tänk om jag aldrig kommer att få barn? Känslan av att jag ville ha barn direkt uppstod där och då i Januari 2011. Sedan den dagen har längtan och viljan att skaffa barn varit starkare än något annat.

 

Valet att hoppa över båda alternativen fanns inte, då hade jag förmodligen inte överlevt. Så jag valde en ny operation.. Att den operationen inte heller skulle bli lyckad visste jag inte då.

Jag kan vakna mitt i natten och min första tanke är, är jag fortfarande gravid? Händer det här på riktigt? Var det en dröm? Svetten rinner och jag rör händerna mot magen. Jag känner den stora, hårda magen och pustar ut. Går upp och går ett varv i lägenheten för att sträcka på kroppen. Bebisen vaknar och rumlar runt i magen, jag ler och smeker magen ömt. Där inne ligger vår bebis, min och min älsklings. Ibland kan jag inte förstå att det är sant, att det verkligen är en bebis där inne på riktigt. Och att den är vår, bara våran för alltid.

Jag hade precis börjat vänja mig vid att kanske skulle det bli ett liv utan barn, tanken gav mig inte längre panikattacker, gjorde mig skräckslagen eller paralyserad. Jag höll mig över ytan på grund av att jag aldrig slutade hoppas, jag ville på något vis inte hoppas. Försökte tvinga mig själv att inte hoppas för mkt men ändå ha hoppet kvar, en knepig situation.

 

I den här bloggen kommer jag att försöka skriva ner alla mina känslor i den här underbara resan jag och min sambo har fått uppleva. Jag önskar såå att jag hade börjat blogga om det här när resan startade för två år sen. Men då var jag för svag. Min rädsla just nu är att jag skall glömma bort viktiga detaljer som hör till den här resan, det får aldrig hända. Därför ska jag nu i efterhand berätta vår historia, jag ska spara den och dela den med mitt barn när tiden är inne. Inläggen kommer alltså blandas i nutid och dåtid. Jag kommer skriva om precis vad jag känner för just den studen och försöka att inte missa något.

 

Till dig som hamnat här och som skall genomgå en IVF behandling, kommentera gärna om du vill ha stöd och dela tankar så skickar jag min mailadress. Jag hoppas att jag kan ge alla barnlösa par hopp!